båt i sjön, vilket förunderligt nog även till slut lyckades. Likaledes kommo vi alla — elva till antalet — lyckligt och väl ned i densamma och lämnade så fartyget, anförtroende oss åt havets raseri och Guds nåd.
Vår belägenhet var ytterst förtvivlad, ty, fastän stormen något avtagit, gick dock sjön lika hög och störtade sig i vilda bränningar mot land, dit vi styrde. Svårligen kunde vi undgå att kantra och kastas tillbaka ut i sjön av vågorna, när vi försökte att landa. Men oss återstod intet annat att göra; vi befallde våra själar i Guds hand och rodde mot stranden, ögonskenligen en säker död till mötes.
Angående strandens beskaffenhet visste vi ej, antingen den var klippig eller sandig, brant eller flack. Vårt enda hopp om räddning var att komma in i någon vik eller flodmynning, där vi kunde landa och finna lä. Men detta hopp gäckades, och i den mån vi närmade oss stranden, tedde den sig mera fruktansvärd för oss än själva havet.
Sedan vi rott eller snarare drivit framåt ungefär sex kilometer, nalkades en skyhög våg bakom oss, vilken tycktes enkom sänd att bringa oss döden. Ett ögonblick — och hon störtade ned över oss; båten kantrade och vi hunno knappast anropa Guds nåd förr än vi voro uppslukade av havet och vitt skilda från båten och från varandra.
Jag saknar ord att skildra mina känslor i det ögonblick, då jag sjönk i vattnet. Ehuru en god simmare kunde jag dock ej arbeta mig upp ur vågorna tillräckligt för att draga andan. Nu fattade mig en våg och förde mig ett betydligt stycke närmare stranden, varpå den återvände och kvarlämnade mig nästan på det torra, men halvdöd av allt det vatten jag insupit.
