Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/551

Den här sidan har korrekturlästs
547

Sedan vi övergått floden Kama, som i dessa trakter bildar gränsen mellan Europa och Asien, befunno vi oss således på europeiskt område. Den första staden på denna sida kallas Soloj Kamskoj, vilket lär betyda »den stora staden vid floden Kama». Vi voro nu övertygade om, att vi skulle finna befolkningen helt annorlunda än förut under vår resa — det vill äga mera civiliserad och mera kristen. Men härutinnan hade vi bedragit oss.

Återigen hade vi nu att passera en vidsträckt ödemark, som på sina ställen är närmare ettusenetthundra kilometer lång, men icke över trehundratjugo kilometer bred, där vi tågade igenom den.

Denna fruktansvärda ödebygd företedde stor likhet med det morgoliska Tatariet, både vad själva landet och den sparsamma befolkningen angick. Människorna voro till största delen hedningar och avgudadyrkare, föga bättre än Amerikas vildar; deras hyddor och byar voro uppfyllda av avgudabilder, och deras levnadssätt var i högsta grad rått och barbariskt.

Från denna allmänna regel utgjorde endast städerna och de byar, som lågo i närheten av dem, undantag. Här voro invånarna kristna — åtminstone kallade de sig själva så — tillhörande den grekisk-katolska bekännelsen. Men deras religion är uppblandad med så många vidskepelser från den forna hedendomen, att den på många ställen näppeligen förtjänar annat namn än trolldom och avgudadyrkan.

Vid ett tillfälle, när vi tågade igenom en stor skog i denna ödemark och inbillade oss, att vi lyckligen lämnat alla faror bakom oss, var det icke långt ifrån, att vi blivit utplundrade och mördade av ett rövarband. Från vilket land dessa rövare voro, eller till vilken folkstam de hörde, är jag ännu i dag okunnig om.

Rövarna sutto alla till häst och voro beväpnade med bågar och pilar. Då vi först fingo se dem, var deras antal omkring fyrtiofem. De nalkades oss på två bösshålls avstånd, där de stannade och betraktade oss, utan att vi kunde höra ett ljud gå över deras läppar. Efter en liten stund redo de fram och ställde sig rakt i vägen för oss, fortfarande lika tystlåtna och lika ihärdigt betraktande oss.

Då vi fruktade, att banditerna snart skulle skrida till anfall, uppställde vi oss i en linje framför våra kameler. Vi räknade inalles endast sexton man i vår lilla karavan. Efter att sålunda hava ordnat oss till att möta det väntade anfallet, skickade vi den unge furstens sibiriske tjänare att söka utforska, vilka stråtrövarna voro och vad de ville oss.

Den unge fursten var desto mera angelägen att sända sin tjänare i denna beskickning, som han hyste en viss fruktan för att de objudna gästerna möjligen kunde vara en trupp sibiriska soldater, vilka blivit utsända för att uppsöka och återföra honom. Den unge mannens farhågor syntes dock hava föga sannolikhet för sig, ty den fientliga skaran liknade vida mera