Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/553

Den här sidan har korrekturlästs
549

en större skogsdunge. Denna hade vår portugis uppmärksammat såsom den lämpligaste platsen för vårt försvar.

— Låtom oss ofördröjligen begiva oss dit bort, sade han, pekande på skogsdungen, och förskansa oss bakom träden där. De skola icke allenast skydda oss mot fiendens pilar utan även hindra fienden själv att i samlad trupp anfalla oss. Väl ditkomna, kunna vi ytterligare stärka vår ställning genom att i hast bilda ett slags förhuggning, som jag tänkt ut.

Jag beslöt att följa min gamle väns råd, och med största skyndsamhet marscherade vi bort till den nämnda dungen, där vi enligt portugisens anvisning intogo vår ställning. Tatarerna — så kallade vi rövarna för att åtminstone hava något namn på dem — förhöllo sig härunder lugna utan att göra det minsta försök att hindra oss.

Då vi framkommo till skogsdungen, funno vi till vår stora tillfredsställelse, att den var omgiven av träskmark. På ena sidan sprang en rik källåder upp, vilken fortsatte i en liten bäck, som ett stycke längre bort förenade sig med en annan av samma storlek. Dessa båda bäckar bilda källan till den ganska betydande floden Virtska.

Träden, som växte kring denna källådra, stodo mycket tätt tillsammans och voro riktiga jättar. Men deras antal översteg icke tvåhundra. Bakom dem funno vi oss vara fullkomligt skyddade mot fienden, såvida han icke anföll oss till fots.

Här stodo vi några timmars tid i avvaktan, att fienden skulle komma emot oss. Men vi kunde icke förspörja någon som helst rörelse inom det fientliga lägret. Under tiden var vår portugis icke overksam. Med tillhjälp av några av tjänarna grep han sig genast an med utförandet av den förhuggning, varom han förut talat.

Till den ändan avhögg han till hälften de nedersta grenarna på träden och böjde ned dem korsvis över varandra, varigenom de bildade ett ganska starkt bröstvärn. Emellan dessa hängande grenar inflätade han mindre sådana, och då arbetet äntligen var fullbordat, hade vi en palissad, som icke behövde skämmas för sig.

Härtill åtgick en god del av eftermiddagen, men ännu hördes inga fiender av. Vi började nästan tro, att de ämnade uppskjuta anfallet till följande dag, då de plötsligt ungefär två timmar före solnedgången kommo tågande emot vår förskansning.

Nu först märkte vi, att fienden erhållit förstärkning. Det var förmodligen i avvaktan på denna, som han så länge uppskjutit anfallet. I stället för de fyrtiofem ryttare, vi först iakttagit, räknade vi nu närmare åttio. Ibland dem tyckte vi oss dock se några kvinnor.

Då de kommit inom skotthåll från vår lilla skogsdunge, avlossade vi ett löst skott och ropade till dem på ryska, att de skulle stanna och säga oss,