vissa tecken trodde sig kunna sluta, att många flera rövare strövade omkring i omnejden.
På en öppen slätt vid pass ettusentvåhundra meter ifrån vår skogsdunge hade fienden slagit läger. Vi räknade elva eller tolv stora tält, dem de uppfört under natten, liksom om de ämnade belägra oss. Denna upptäctk slog oss med den största häpnad och bestörtning. Huru skulle väl vår lilla skara kunna hålla stånd emot en så övermäktig fiende!
Jag bekänner, att jag nu gav allt förlorat och ansåg både mig själv och mina följeslagare och all vår egendom tillspillogivna. Mina dyrbara varor bekymrade mig ej så särdeles mycket; men tanken att nu, så nära resans slut och efter att lyckligt hava genomgått så många faror och äventyr; att nu, då vi nästan voro i sikte av den hamn, där vi så säkert väntade räddning och befrielse från alla farligheter — att nu, säger jag, falla i dessa obarmhärtiga barbarers händer, den tanken var mig i sanning outhärdlig.
Vad min kompanjon beträffar, så var han helt enkelt ursinnig vid tanken på att förlora sina varor, vilkas förlust, sade han, vore detsamma som hans ekonomiska ruin.
— Jag vill hellre dö än bliva frånrövad min egendom! utbrast han. Låtom oss slåss med de skurkarna och försvara oss intill sista blodsdroppen.
Den unge fursten, en oförskräckt och tilltagsen yngling, ville även, att vi skulle slåss in i döden. Hellre falla med vapen i hand, utropade han, än lämna oss levande åt slika rövare och banditer! För var och en av oss, som stupar, skola tio av dessa skurkar förpassas dit, där varken sol eller måne lyser!
Nu tog den gamle portugisiske lotsen till orda:
— Väl må vi slåss, sade han, ty vi hava ju ingen annan utväg; men jag tror, att vi skola kunna hålla dem alla stången i den förträffliga ställning, vi här innehava.
Dagen förflöt under rådplägningar, huru vi bäst skulle ordna vårt försvar och möta det väntade anfallet. Framemot aftonen sågo vi till vår förskräckelse, att fiendens antal ytterligare tillväxte, och det var fara värt, att ännu flera kringströvande horder skulle sluta sig till dem före morgonen.
Under sådana förhållanden insågo vi granneligen, att det var vanvettigt att tänka på en strid, såvida någon annan möjlig utväg till räddning förefunnes. Därför tillsporde jag de tjänare, som åtföljt oss ifrån Tobolsk huruvida icke de, som voro bekanta med landet, kände till någon hemlig väg, på vilken vi kunde smyga oss bort under natten och kanske uppnå någon stad, där vi antingen voro tryggade för vidare anfall eller också kunde få tillräcklig betäckning för vår fortsatta resa genom ödemarken? På denna min framställning svarade den unge furstens sibiriske tjänare:
