När vi kommit utom hörhåll för tatarerna, påskyndade vi vår marsch alltmer och mer, tills vi slutligen sträckte ut så fort hästarna kunde bära oss. När vi så ridit under tvänne timmars tid, gick månen upp och spred sitt klara ljus över nejden — något, som under närvarande omständigheter alldeles icke var välkommet för oss. Ty om tatarerna anat oråd och satt efter oss, så måste de nu tydligen kunna se oss.
Emellertid blev klockan sex på morgonen, utan att vi kunde märka något misstänkt. Vi hade nu tillryggalagt ungefär femtio kilometer, men så voro våra hästar också fullkomligt uttröttade. Det blev oss därför nödvändigt att uppsöka någon viloplats.
En sådan funno vi snart i en liten rysk by vid namn Kermasinskoj. Här stannade vi hela dagen utan att höra något av kalmuckerna eller tatarerna. Vid pass tvänne timmar före solnedgången begåvo vi oss åstad igen.
Vi färdades oavbrutet hela natten, dock med mindre hastighet än den föregående. Vid sjutiden på morgonen vadade vi över en liten flod vid namn Kirtsa. En timma senare anlände vi till en ganska stor stad, benämnd Osomojs och bebodd av ryssar.
Här fingo vi höra, att flera kalmuckhorder varit ute på strövtåg i ödemarkerna söderut, men att vi voro i fullkomlig säkerhet för dem. Läsaren kan lätt förstå, att vi med synnerlig tillfredsställelse emottogo denna glädjande underrättelse.
I Osomojs voro vi nödsakade att skaffa oss några nya hästar, och som vi voro i största behov av vila efter de ansträngande marscherna, stannade vi hela fem dagar i denna stad.
Vi hade således ännu en gång blivit räddade ur en överhängande fara, och näst försynen hade vi vår sibiriske vägvisare, den unge furstens tjänare, att tacka för denna lyckliga utgång. Det blev därför min första omsorg att på något sätt belöna denne redlige man för de stora tjänster, han gjort oss. Sedan jag talat med min kompanjon om saken, överenskommo vi att lägga tillsammans sjuttiofem kronor vardera och överlämna dem såsom gåva till vår sibirier. Dessa etthundrafemtio kronor utgjorde en ofantligt stor summa för en person i hans anspråkslösa förhållanden, och han lade även den allra största glädje och tacksamhet i dagen vid deras emottagande.
Efter de nämnda fem dagarnas förlopp bröto vi upp från Osomojs och styrde kosan till staden Vöjslima, belägen vid en biflod till Dvina vid namn Virtsojda. Dit anlände vi på sjätte dagen efter vår avresa från Osomojs.
Som denna biflod var segelbar, hade vi således till vår stora glädje hunnit ändpunkten av våra resor till lands. Nu återstodo endast sju dagsresor på de båda floderna till Arkangel.
Återstoden av vår resa är i korthet omtalad. Den 3 juli anlände vi till
