52
Jag hade emellertid så mycken besinning kvar, att jag sökte resa mig och taga några vacklande steg mot land, innan nästa våg skulle komma och föra mig med sig ut igen. Men jag fann snart att det var omöjligt, ty havet reste sig ånyo högt som ett bärg bakom mig. Det enda jag hade att göra var att hålla andan och så gott sig göra lät hålla mig över vattnet, samt simmande söka uppnå land. Mitt största bekymmer var, att någon våg, som förde mig framåt mot stranden, vid sitt återvändande skulle rycka mig tillbaka ut i havet igen.
Ånyo närmade sig en jättevåg, som begrov mig djupt i sitt sköte, och med en oerhörd kraft och hastighet ryckte mig med sig ett långt stycke in mot land. Jag höll andan och simmade framåt av alla krafter, ehuru ansträngningen i så väl det ena som andra avseendet höll på att kväva mig. Då lyftes jag plötsligt till min obeskrivliga lättnad upp över vattnet, så att jag åter obehindrat kunde andas. Detta förlänade mig nya krafter och nytt mod. Åter nedsjönk jag i vattnet en god stund, men icke längre än att jag kunde uthärda, och då jag kände att vågens kraft började slappas i mån den strömmade tillbaka, simmade jag ivrigt framåt emot densamma och kände snart åter fast mark under fötterna. Jag stod stilla några ögonblick för att ånyo hämta andan, och därpå sprang jag med all den styrka jag ägde kvar emot stranden. Ej heller denna kraftansträngning befriade mig från havets raseri, vilket ånyo utgöt sig över mig. Sålunda fattade vågorna mig ytterligare tvenne gånger och förde mig framåt såsom tillförne, ty stranden var mycket flack.
Sista gången höll det dock på att gå illa för mig, ty vågen slungade mig med en sådan kraft mot en klippa, att jag förlorade sansen och därmed även förmågan att göra något vidare för min räddning. Stöten, som träffade sidan och bröstet, berövade mig alldeles andedräkten. Hade i detta ögonblick en ny våg kommit, kunde jag icke hava undgått att bliva kvävd i vattnet; men till all lycka hämtade jag mig igen före vågornas återkomst. Då jag märkte, att vattnet även nu skulle komma att helt och hållet övertäcka mig, hakade jag mig med förtvivlans styrka fast vid klippan och höll andan så gott jag kunde, tills vågen dragit sig tillbaka. Då skyndade jag åter springande mot land, och kom detsamma nu så nära, att nästa våg, ehuru den gick över mig, dock icke förmådde rycka mig med sig tillbaka.
Nästa ansträngning förde mig äntligen upp på land utom åtkomst för vattnet, och med en livlig känsla av tillfredsställelse kastade jag mig nu ned i gräset för att vila mina uttröttade lemmar.
Så var jag då slutligen lyckligt och väl i land, och höjande blicken mot himmelen tackade jag av innersta hjärta Gud för denna min underbara räddning ur ett läge, som för få minuter sedan icke syntes lämna rum för
