56
ning kom mig att gjuta bittra tårar, men som detta innebar föga lättnad, beslöt jag att om möjligt gå ombord på fartyget. Med denna föresats avtog jag mina kläder, ty det var utomordentligt hett, och begav mig simmande ut i vattnet. När jag anlände till fartyget, mötte emellertid en stor svårighet: huru komma ombord? Ty som fartyget låg på grund högt över vattnet, fanns ingenting för mig att fatta tag uti. Två gånger sam jag runt omkring skeppet, varvid jag slutligen upptäckte en liten tågända, som hängde ned i fören så pass långt, att jag med mycken möda lyckades få fatt däri och med dess hjälp hala mig ombord. Skeppet befanns vara läck, och vattnet stod ganska högt i kölrummet. Det satt inkilat i en fast sandbank på det sättet, att aktern stod betydligt högre än fören. Till följd härav var akterdelen fri från vatten och alla därstädes förvarade saker torra. Naturligtvis var min första omsorg att undersöka, vad som var oskadat och vad förstört.
Först fann jag sålunda, att all provianten var i gott behåll, och som jag var alldeles uthungrad, gick jag till brödlåren, ur vilken jag fyllde mina fickor med skorpor. Enär jag ingen tid hade att förlora, fortsatte jag mina undersökningar, medan jag förtärde skorporna. I stora kajutan fann jag även en del rom, varav jag tog en duktig klunk, ty jag kände mig behöva något upplivande medel under det arbete jag hade för händer. Allt vad jag nu åstundade var en båt till forsling av de många saker, som jag ämnade medtaga från fartyget och vilka jag förutsåg skulle bliva till stor nytta för mig.
Det var dock fåfängt att sitta overksam och önska sig, vad man ej kunde få; nöden gjorde mig emellertid uppfinningsrik: reservplankor, några rundhult och ett par reservmaster funnos ombord, och med detta material beslöt jag att gripa verket an. Jag halade överbord så många av dem jag förmådde och sammanband dem med tåg, på det de ej måtte föras bort av vågorna. Slutligen firade jag mig själv ned utmed fartygets sida, drog virket till mig och surrade så gott jag förmådde plankorna samman vid båda ändar, så att de bildade en flotte. Sedan jag ytterligare fastbundit några plankor tvärs över, fann jag mig gott kunna röra mig på flotten, men den var dock allt för bräcklig att kunna bära någon större tyngd.
Jag förlorade dock ej modet, utan gick ånyo ombord å fartyget, fattade timmermannens såg och avsågade en av reservmasterna i tre stycken, vilka jag likaledes ehuru med stor möda fick över bord och fastband vid min flotte. Hoppet att kunna förse mig med en del nödvändiga saker sporrade mig att uträtta betydligt mera, än vad jag under andra omständigheter skulle varit i stånd till.
Min flotte var nu stark nog att bära en ganska betydlig börda, och min nästa omsorg rörde sig därföre om, dels vad jag skulle taga med mig, och
