60
Nu blev min närmaste uppgift att taga en överblick över landet och uppsöka en passande plats för min blivande bostad. Därjämte måste jag bringa min dyrbara laddning i säkerhet, så att den vore skyddad i alla möjliga fall. Ännu hade jag ingen aning om var jag befann mig: på en ö eller ett fastland; huruvida människor eller vilda djur funnos här eller ej.
På omkring två kilometers avstånd från mig reste sig ett mycket högt och brant bärg, som tycktes vara det sydligaste och på samma gång det högsta i en nordvart löpande kedja. Medtagande en av bössorna, en pistol och ett kruthorn begav jag mig på upptäcktsfärd till det nämnda bärget. Efter att med yttersta ansträngning och svårighet hava bestigit det och nått toppen, fann jag till min stora bedrövelse, att jag blivit kastad på en ö mitt i oceanen, med intet annat land i sikte än några avlägsna klippkedjor och tvenne mindre öar, som lågo vid pass tolv kilometer västerut.
Jag märkte också, att min ö var ofruktbar och, såsom jag hade goda skäl att antaga, obebodd utom måhända av vilda djur, av vilka jag dock ej upptäckt något. Däremot varseblev jag en ofantlig mängd för mig obekanta fåglar, om vilka jag icke ens visste, huruvida de dugde till föda eller ej. På hemvägen sköt jag en stor fågel, som satt i ett träd i utkanten av en väldig skog. Detta skott var säkerligen det första, som någonsin avlossats i denna trakt av världen. Knappt hade knallen dött bort förrän en oräknelig skara av alla slags fåglar flög upp ur skogen med ett bedövande larm, sammansatt av de mest olikartade skri och läten, av vilka dock intet var mig bekant. Den av mig skjutna fågeln antog jag vara ett slags hök, emedan hans färg och näbb tycktes vittna därom; klorna voro däremot mindre än de vanliga hökarnas. Köttet var odugligt till föda.
För denna gång avslutande min upptäcktsfärd, återvände jag till flotten och använde resten av dagen till att föra lasten i land. Huru jag skulle tillbringa natten visste jag ännu ej, ty jag vågade ej ligga på marken av fruktan för att bliva söndersliten av vilddjur, fastän — såsom det sedermera visade sig — denna fruktan var fullkomligt ogrundad.
Jag förskansade mig emellertid så gott jag kunde bakom de kistor och bräder, jag fört i land, och inrättade efter bästa förmåga mitt nattlogi därinom. Varmed jag skulle kunna livnära mig visste jag ännu icke; dock hade jag vid det tillfälle, då jag sköt fågeln, sett några djur löpa ut ur skogen. De liknade harar och voro kanske tjänliga till föda.
Därefter betänkte jag att ännu många värdefulla saker funnos kvar på fartyget; i synnerhet måste tågverket och seglen bliva mig till stor nytta. Därföre ville jag om möjligt göra ännu en resa ut till skeppet, och som jag insåg, att nästa storm ovillkorligen måste slå skrovet i spillror, beslöt jag att låta allt annat vara, tills jag från fartyget hämtat vad hämtas kunde.
