Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/67

Den här sidan har korrekturlästs
63

bord varje dag vid ebbtiden och förde alltid med mig tillbaka än ett än ett annat.

Särskilt hämtade jag en dag så mycket jag kunde av trossen och tågverket tillika med allt segelgarn och ett stort stycke segelduk. Samtidigt medtog jag även den våta kruttunnan. Alla segel, från de största till de minsta, nedtogos och bortfördes; dock måste jag först skära dem i mindre stycken för att kunna forsla dem.

Vid den sjunde resan inträffade något, som beredde mig den största glädje jag sedan min ankomst till ön erfarit, utom då jag först kom i land och fann, att jag var räddad. Jag hade nämligen under de föregående resorna hämtat så mycket från fartyget, att jag nu icke trodde, att något mera av värde för mig fanns kvar. Döm därför om min glada överraskning, då jag vid omnämda tillfälle plötsligt påträffade ett stort fat bröd, en kista raffinerat socker och en tunna fint mjöl!

Brödfatet tömde jag snart genom att uppdela dess innehåll i mindre partier, vilka jag insvepte i stycken av seglen, och sålunda lyckades jag få både brödet och allt det andra i säkerhet i land, fastän flera resor fram och åter erfordrades för vinnandet av detta mål.

Följande dag företog jag en ny resa ut till fartyget, och sedan jag nu bortfört allt, som var flyttbart och möjligt för mig att lyfta, vände jag mig denna gång till kabeltågen och sönderskar dem i så stora stycken jag förmådde bära. På detta sätt lyckades det mig föra tvänne kabeltåg i land jämte en klyskätting och så mycket järn jag för övrigt kunde komma över. Sedan jag därefter huggit ned blind- och mesanrårna och annat, varav jag kunde förfärdiga en större flotte, lastade jag denna med allt det tunga godset och begav mig så åstad.

Men nu tycktes det vara slut med min goda tur, ty då jag inlöpt i den lilla viken, där jag landsatt mina övriga varor, välte den hårt lastade flotten, vilken jag icke kunde manövrera så ledigt som de andra. Därvid kom både jag och hela lasten i sjön. För mig själv innebar detta visserligen icke någon fara, ty jag var nära stranden, men laddningen gick till största delen förlorad, och detta var så mycket förargligare som jag väntat mycken nytta av järnet.

När ebben inträdde kunde jag emellertid upptaga det mesta av kabeltågen och även en del av järngodset, men all den stund jag måste dyka efter dem, kostade detta arbete en oerhörd ansträngning, som alldeles utmattade mig.

På detta sätt höll jag på varje dag med mitt arbete att tömma fartyget, och då jag tretton dagar vistats på ön hade jag elva gånger varit ombord därå. Därunder hade jag räddat allt, vad man rimligen kunde begära av en ensam man, som blott hade sina båda armar att tillgå. Dock tror jag san-