64
nerligen, att om det lugna vädret hållit i sig, jag bit för bit bortfört hela fartyget.
Då jag gjorde mig i ordning för den tolvte resan, märkte jag att vinden började friska i. Utan att låta avskräcka mig därav, begav jag mig vid ebbtiden såsom vanligt till fartyget.
Ehuru jag trodde mig så grundligt hava undersökt kajutan, att intet mera var att finna däri, upptäckte jag dock ett med lådor försett skåp, vari jag fann tre rakknivar, en stor sax samt ett dussin knivar och gafflar. I en annan låda träffade jag på 650 kronor i silver och guld — dels europeiskt mynt, dels brasilianskt. Vid åsynen av dessa penningar log jag föraktligt för mig själv. »Lumpna vara!» utbrast jag, »vartill duger du väl nu? För mig har du intet värde. En av dessa knivar är av långt större nytta för mig, men du kan inte på minsta vis vara till något gagn. Bliv kvar där du är och gå till bottnen; du är icke värd att bliva räddad!»
Emellertid föll mig en annan tanke in, som föranledde mig att även hopsamla penningarna och lägga dem till det övriga i ett stycke segelduk. Därpå vidtog jag åtgärder för byggande av en ny flotte, men under tiden mulnade himlen och vinden tilltog allt mera i styrka. Efter en kvarts timme blåste en frisk bris från land.
Jag insåg nu det omöjliga uti att få en flotte i land under motvind; tvärtom måste jag skynda mig, innan tidvattnet komme, ifall jag själv skulle vara i stånd att nå stranden. Följaktligen firade jag mig oförtövat ned i vattnet och sam tvärs över strömmen, som gick emellan skeppet och bankarne. Till och med detta företag hade sina vådor, dels till följd av de tunga saker jag medförde, dels emedan vattnet var så häftigt upprört. Vinden tilltog nämligen med varje ögonblick och övergick i storm, innan tidvattnet nått sin höjd.
Jag kom emellertid hem till mitt lilla tält och låg där i säkerhet, omgiven av alla mina ägodelar. Det stormade hårt hela natten, och då jag på morgonen blickade ut, fann jag till min överraskning, att skeppet var försvunnet. Jag tröstade mig lätt nog över denna händelse med den belåtna tanken, att jag icke låtit något tillfälle gå mig ur händerna och icke sparat någon möda för att från fartyget bärga allt vad bärgas kunde. Vad som nu fanns kvar var av ringare betydenhet för mig.
Jag brydde mig nu icke vidare om att grubbla över fartyget eller vad som stod i samband därmed, men spejade likväl om ej några vrakspillror efter det skulle driva i land på min ö. Detta inträffade verkligen efter någon tid, men vad jag sålunda vann var av ringa värde för mig.
Efter detta riktades mina tankar uteslutande på de åtgärder jag borde vidtaga för att skydda mig dels mot vildar, om sådana skulle visa sig, dels mot vilda djur, om några dylika funnos på ön.
