tryggt och lugnt, som jag eljes icke hade vågat. Emellertid visade det sig sedermera, att all denna försiktighet mot okända fiender varit alldeles överflödig.
Inom denna förskansning eller fästning förde jag nu med oerhörda ansträngningar all min egendom, mina livsmedel, min ammunition och alla de saker, om vilka jag förut talat.
Dessutom uppförde jag ett stort tält till skydd mot rägnen, vilka under en tid av året äro mycket våldsamma i dessa trakter. Detta rägntält gjorde jag dubbelt på så sätt, att jag först uppreste ett mindre och över detta uppspände ett större, vars tak bekläddes med en stor presenning, vilken jag räddat samtidigt med segeln.
I detta dubbeltält införde jag all provianten och övriga saker, som kunde taga skada eller fördärvas av väta.
Numera sov jag icke längre i den bädd jag fört från fartyget, utan i en förträfflig hängmatta, som tillhört styrmannen.
Ett nytt arbete förestod mig. Jag ville nämligen komma längre in i klippan och började därföre urhålka densamma. Den jord och sten, som därvid lösgjordes, utbar jag genom mitt tält och uppförde av densamma en terrass innanför inhägnaden, så att marken därstädes blev vid pass en halv meter högre. På detta sätt erhöll jag alldeles bakom mitt tält en grotta, vilken jag använde som hushållskällare.
Det kostade mig mycken tid och möda. att fullborda alla dessa företag, och under det jag var sysselsatt med dem, inträffade en del andra saker, som togo min uppmärksamhet i anspråk. Medan jag nämligen höll på att planera för inredningen av min boning, utbröt en dag ett häftigt oväder med storm och störträgn. Då därvid plötsligt en bländande blixt framljungade, följd av en bedövande åskknall, genomkorsades mitt huvud lika plötsligt av tanken: »Å, mitt krut!» och jag intogs av fasa vid den föreställningen, att hela mitt krutförråd i ett enda ögonblick skulle kunna gå förlorat. Ty på krutet byggde jag icke allenast hoppet att kunna försvara mig mot fiender, utan även möjligheten att förskaffa mig föda. Jag tänkte icke tillnärmelsevis så mycket på den fara, vari jag själv svävat om krutet tagit eld och exploderat, ehuru jag då naturligtvis så hastigt skulle förlorat livet, att jag icke ens kunnat göra mig reda för vad som inträffat.
Denna händelse gjorde så starkt intryck på mig, att jag, så fort åskvädret var förbi, lade allt annat arbete å sido och grep mig an med förfärdigandet av lådor och påsar för att i skilda portioner förvara krutet. Om därefter någon olycka inträffade, skulle åtminstone endast en ringa del förstöras, ty jag ämnade lägga de särskilda småpartierna så långt från varandra, att det ena i händelse av explosion icke skulle kunna antända det andra. Efter vid pass fjorton dagars förlopp hade jag slutat detta arbete,
