68
och mitt krut, som inalles vägde närmare sjuttiofem kilo, var nu utskiftat i åtminstone hundra ungefär lika stora delar. Den vattenskadade kruttunnan ansåg jag ej vara farlig, varföre jag ställde den i min nyligen uthuggna grotta, vilken jag i mina tankar kallade »köket». De nämnda småpartierna gömde jag däremot i bärgsskrevor, där rägnet icke kunde komma åt dem, och lade noga märke till de särskilda gömställena.
Under tiden begav jag mig ut med bössan åtminstone en gång om dagen, så väl för att förströ mig som för att skaffa mig något villebråd till föda, ävensom för att så gott sig göra lät taga reda på öns produkter. Redan första gången jag gick ut, upptäckte jag till min stora tillfredsställelse, att det fanns getter på ön. Dock voro djuren så vaksamma, så skygga och snabbfotade, att det var utomordentligt svårt att nalkas dem inom skotthåll. Jag misströstade likväl icke att på ett eller annat sätt lyckas skjuta något av dem, vilket ock efter någon tid skedde.
Ty sedan jag tagit reda på, var de brukade hålla till, överlistade jag dem slutligen på följande sätt. Jag hade nämligen lagt märke till, att om de fingo se mig i någon dal under det de själva befunno sig på klipporna, löpte de sin kos med en stormvinds hastighet; men om de gingo och betade i en dal medan jag befann mig på bärget ovanför, brydde de sig icke alls om mig. Härav slöt jag, att de icke kunde se föremål, som befunno sig ovanför dem, utan att deras synkrets måste vara inskränkt till vad som var under eller rakt framför dem.
Av denna omständighet var jag icke sen att begagna mig — jag besteg alltid klipporna genast i början av jakten och kunde sedan fröjda mig åt god lycka. Så dödade jag i första skottet en get, som just höll på att giva di åt en liten killing. Det rörde mig innerligt att se, huru det lilla djuret stod alldeles stilla bredvid sin fallna moder, då jag kom och lyfte upp henne. Ja, ännu mer: då jag kastade henne över skuldran och återvände hem, följde killingen efter ända till inhägnaden. Jag lade då geten på marken, tog den lilla varelsen på mina armar och bar den över palissaden. Min avsikt var att söka uppföda killingen och göra den tam, men då jag ej kunde förmå den att mottaga någon näring, måste jag slakta och själv förtära den. Dessa båda djur försågo mig en längre tid med kött, ty jag åt sparsamt och hushållade så mycket i min förmåga stod med livsmedlen, i all synnerhet med brödet.
Sedan jag nu uppslagit mina bopålar, fann jag huru nödvändigt det var att skaffa mig en eldstad och bränsle. Huru jag bar mig åt härmed skall jag längre fram noga redogöra för, ävensom huru jag utvidgade min grotta och försåg min bostad med allehanda bekvämligheter. Nu vill jag endast förutskicka några anmärkningar om mig själv och omtala de tankar, som ofta trängde sig på mig såsom en följd av mitt nuvarande liv.
