Jag tyckte mig i sanning vara i en förfärlig belägenhet, ty all den stund jag blivit kastad på denna ö först sedan en våldsam storm drivit oss ur vår föresatta kurs och fört oss tusentals kilometer avsides från den vanliga handelsvägen, hade jag alla skäl att tro det vara himlens bestämmelse, att jag skulle sluta mitt liv på denna öde plats och i denna förfärliga ensamhet.
Ymnigt flöto tårarne utför mina kinder då jag anställde dessa betraktelser, och stundom anklagade jag försynen därför att hon så obarmhärtigt störtat en av sina skapade varelser i en så eländig och övergiven belägenhet, att det under dylika förhållanden måste vara en dårskap att känna sig tacksam för livet.
Men det var städse något inom mig, som förebrående reste sig mot dessa tankar; särskilt minnes jag en gång, då jag, försjunken i svårmodigt grubbel över min belägenhet, vandrade utmed kusten med bössan i handen. Den inre rösten lät nu höra sig tydligare än någonsin, och mitt förnuft reste sig upp emot mig och tilltalade mig sålunda:
— Ja väl, du befinner dig verkligen i en övergiven belägenhet; men säg, var äro väl dina kamrater? Nedstego icke elva man i båten? Var äro nu de tio? Varför blevo icke de räddade och du förlorad? Varför sparades du ensam åt livet? Vilket är väl bäst: att vara här eller där?
Vid sista frågan riktade jag blicken utåt havet. Vid alla olyckor måste man taga med i räkningen, vad gott som åtföljer dem, samt betänka att de kunnat få en vida svårare utgång.
Därpå besinnade jag ånyo, huru väl försedd jag var med allt vad jag behövde. Vad skulle väl blivit av mig, om icke fartyget genom en lycklig slump kommit flott från det grund, där det först stötte på, och drivit så nära land, att jag fått tid och tillfälle att föra alla dessa nyttiga saker därifrån? Huru hade väl mitt öde gestaltat sig, om jag måst förbliva i det tillstånd, vari jag först kastades på ön — utan några livsförnödenheter och i saknad av alla medel att förskaffa mig sådana?
— Och framför allt, utbrast jag högt, vad skulle jag tagit mig till utan skjutvapen och ammunition; utan verktyg till att arbeta med; utan kläder, säng eller tält?
Allt detta ägde jag nu i tillräcklig mängd och hade därjämte goda utsikter att kunna förse mig med livsmedel på ett sådant sätt, att jag bleve oberoende av min bössa, då ammunitionen en gång vore slut.
Sålunda hade jag alla förhoppningar att kunna framleva mina återstående år utan nöd eller brist, ty jag hade från första början planerat för framtiden och därvid tagit med i beräkningen icke blott den tid, då min ammunition skulle vara slut, utan även de dagar, som skulle följa på hälsans och krafternas avtagande.
