| Jag är utan skydd och kan icke motstå människors eller djurs anfall. | Men jag har blivit kastad på en ö, varest inga vilda djur, som kunna skada mig, synas till. Annorlunda var det på afrikanska kusten; tänk om jag lidit skeppsbrott där! |
| Jag har ingen varelse att samtala med eller söka tröst hos. | Men efter Guds underbara skickelse kom fartyget så nära stranden, att jag från detsamma kunde hämta alla dessa nödvändiga saker, vilka antingen omedelbart tillgodose mina behov eller medelbart sätta mig i stånd att själv sörja för dem, så länge jag lever. |
Härav framgår tydligen, att på det hela taget ingen ställning i världen är så olycklig och eländig, att icke i densamma finnes någonting vare sig positivt eller negativt gott, för vilket man bör vara tacksam.
I detta hänseende må min erfarenhet tjäna till rättesnöre — jag, som utan all gensägelse befann mig i en den olyckligaste och mest förfärliga belägenhet i världen — min erfarenhet, säger jag, att vi under alla omständigheter, även de svåraste, icke äro totalt utblottade på all tröst, utan alltid skola finna något att sätta på kreditsidan vid uppgörandet av balanskontot mellan gott och ont.
Jag blev härefter något lättare till sinnes och upphörde att ständigt blicka utåt havet i hopp om att upptäcka någon seglare. I stället arbetade jag på att i alla avseenden inrätta mitt liv så lugnt och angenämt och min bostad så bekvämt som möjligt.
Denna senare har jag redan beskrivit; den utgjordes av ett invid klippväggen uppfört tält, som åt framsidan skyddades av den förut omtalade palissaden. Denna senare kunde dock snarare sägas bilda en vall, sedan jag på yttre sidan beklätt den med jord och torv till över en halv meters tjocklek. Efter någon tid, kanske halvtannat år, lade jag taksparrar från denna vall till klippväggen och inflätade grenar mellan dem samt övertäckte det hela med till hands varande ämnen, som kunde tjäna till att utestänga de vid vissa tider på året ytterst häftiga regnen.
Förut har jag omtalat, huru jag förde alla mina ägodelar inom palissaden samt in i grottan, som jag urhålkat bakom mitt tält. Här måste jag dock tillägga, att alla dessa olikartade varor upptogo allt för mycken plats, enär de icke lågo i ordning. Jag hade knappt rum att vända mig, varföre jag grep mig an med att utvidga grottan. Detta arbete gick ganska lätt, enär klippan bestod av lös sandsten. När jag nu ansåg mig tillräckligt skyddad mot rovdjur, arbetade jag vidare i klippan för att få en utgång genom densamma. Till den änden urhålkade jag en gång åt höger och då denna uppnått tillräcklig längd, vek jag åter av åt höger igen och fortsatte nu i denna riktning, tills
