alldeles förgat den, tills plötsligt en säregen händelse återkallade den i mitt minne.
Vid pass en månad senare varseblev jag nämligen en dag några gröna strån sticka upp ur jorden. Jag trodde i början att de representerade någon för mig okänd planta, men huru överraskad blev jag icke, då de längre fram gingo i ax och visade sig vara äkta europeiskt, ja, engelskt korn!
Det är omöjligt att beskriva den förvåning och tankeförvirring, som intogo mig vid åsynen av dessa tio till tolv kornax. Hittills hade jag icke haft någon religiös grund för mitt handlingssätt, och jag ägde i själva verket helt få religiösa föreställningar. Allt vad som hänt mig förde jag på slumpens räkning och var sålunda blind både för avsikten och de försynens skickelser, som drabbat mig, och för den lagbundna ordning, som styr händelserna i denna värld.
Men då jag nu såg korn växa i ett klimat, som jag visste icke lämpade sig för detta sädesslag, och då jag icke hade någon aning om, huru de kommit dit, trodde jag, att Gud genom ett särskilt under låtit denna säd uppspira ur jorden utan förmedling av något utsäde — blott för att jag skulle få mitt uppehälle på denna vilda olyckliga ö.
Denna barnsliga inbillning rörde mitt hjärta; mina ögon fylldes av tårar, och jag prisade mig lycklig, att ett sådant underverk fått inträffa för min skull.
Min glada förvåning ökades ännu mera, då jag längs klippväggen upptäckte några andra grönskande strån, vilka jag snart igenkände såsom ris. Detta sädesslag hade jag nämligen sett växa i Afrika, då jag besökte detta land.
