Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/89

Den här sidan har korrekturlästs
85

av bärget över mig nedrasade en myckenhet av grus och jord, varjämte två av de i grottan uppsatta pålarne knakade fruktansvärt. Förskräckt trodde jag, att min grotta instörtade såsom den delvis gjort en gång förut, ty jag hade ingen aning om rätta orsaken till vad som inträffat.

Som jag fruktade att bliva begraven under raset, skyndade jag bort till stegen och gick över barrikaden, i varje ögonblick väntande, att något klippstycke skulle komma rullande efter mig. Knappt hade jag stigit ned igen på andra sidan, förr än jag fick klart för mig, att det var en fruktansvärd jordbävning, som orsakat all denna oreda. Marken darrade under mina fötter av tre på varandra, med omkring åtta minuters mellantid, följande stötar, som voro så våldsamma, att de till och med skulle hava omstörtat de starkaste byggnader.

Nära invid havet, på omkring en kilometers avstånd från mig låg en klippa, från vars topp ett väldigt block nedstörtade med ett så förfärligt dån, att jag aldrig i mitt liv hört något liknande. Jag märkte även att till och med havet sattes i en våldsam rörelse av jordbävningen, och jag tror, att stötarne verkade där kraftigare än på ön.

Jag blev så överväldigad av denna händelse, vars make jag aldrig upplevat eller ens hört omtalas, att jag var ordentligt förlamad, och markens gungande rörelser gjorde mig liksom sjösjuk. Bullret av de nedrasande klippstyckena väckte mig åter ur förlamningen och fyllde min själ med livlig fasa. Jag trodde att bärget på en gång skulle falla över mitt tält och begrava alla mina ägodelar.

Då den tredje stöten var förbi och ingen ny förmärktes, fattade jag åter mod, ehuru jag ännu icke vågade mig tillbaka över barrikaden av fruktan att bliva levande begraven. Jag satt därföre kvar på marken, nedslagen och djupt bedrövad, icke vetande vad jag skulle taga mig till. Under hela tiden trängde sig icke någon enda allvarlig religiös tanke på mig; jag inskränkte mig till att ropa det vanliga »Herre, förbarma dig över mig!» och upphörde strax därmed, då allt var över.

Medan jag satt sålunda mörknade himmelen, och stora moln tycktes förebåda ett annalkande oväder. Samtidigt tilltog vinden mer och mer, så att inom en halv timme full orkan rasade. Havet täcktes av fradga och yrande skum, bränningarna piskade mot stranden och träden upprycktes med rötterna.

Under vid pass tre timmars tid rasade ovädret, varefter stormen började avtaga. Sedan ytterligare tvenne timmar förflutit, rådde åter lugnt väder, och ett stritt rägn började falla.

Jag satt under allt detta fortfarande kvar på marken, i högsta grad förfärad och modfälld. Plötsligt föll det mig i tankarne, att orkanen och rägnet voro följder av jordbävningen. Denna hade sålunda uttömt sin styrka och