86
var förbi, så att jag kunde våga mig tillbaka in i grottan igen. Jag upplivades av denna tanke och eggades därjämte av rägnet, varför jag skyndade mig att återvända till tältet.
Emellertid föll rägnet med sådan styrka och ymnighet, att jag fruktade tältet skulle nedslås därav, varföre jag nödgades taga min tillflykt till grottan, ehuru jag kände mig mycket rädd och orolig för att den skulle störta in över mitt huvud.
Det våldsamma rägnet tillskyndade mig ett nytt arbete, i det jag nämligen måste göra en avloppsränna genom barrikaden, emedan vattnet eljes skulle översvämmat grottan.
Sedan jag vistats i grottan en stund utan att förmärka flera jordstötar, blev jag lugnare till sinnes; och för att, så som väl behövligt var, ytterligare stärka mitt mod, tog jag mig en liten klunk rom. Jag hushållade alltid på det sparsammaste med denna vara, ty jag visste väl, att när den en gång tagit slut, jag icke hade mera att vänta.
Rägnet fortfor hela natten och största delen av den därpå följande dagen, varföre jag nödgades hålla mig hemma. Då mitt sinne blev lugnare, började jag överlägga med mig själv, vad jag borde taga mig till.
All den stund ön vore utsatt för jordbävningar — resonerade jag — kunde jag icke vidare bo i grottan; jag måste bygga mig en hydda på någon öppen plats och liksom här omgiva den med en vall för att skydda mig för vilda djur eller människor. Stannade jag kvar där jag nu vore, skulle jag säkerligen förr eller senare bliva levande begraven.
Under inflytelsen av dessa tankar beslöt jag att flytta mitt tält från denna plats, där det nu stod — mitt under en brant stupande klippa, som kanske vid nästa jordbävning kunde störta ned över mig.
De tvenne följande dagarne, den 19 och 20 april, upptogos av funderingar över vart jag skulle flytta min bostad. Fruktan för att bliva levande begraven gav mig ingen ro under natten, men utsikten att ligga på en öppen plats utan något försvar var nästan lika oroande. Då jag emellertid blickade mig omkring och fann, huru allt befann sig i den bästa ordning, huru väl undandold jag var och säker för varje anfall, kände jag mig mycket ohågad för flyttningen. Därjämte kom jag att tänka på, vilken lång tid den skulle taga i anspråk.
Jag beslöt följaktligen att riskera ett kvarstannande, tills jag fått min nya bostad färdig och i sådant skick, att jag med full trygghet kunde flytta in i densamma. Detta beslut lugnade mig en tid bortåt, och det var min avsikt att med största skyndsamhet påbörja byggandet av en ny vall i kretsform — med pålar, kabeltåg o. d. liksom den förra. Sedan den blivit färdig, skulle jag flytta tältet inom densamma. Dagen för detta beslut var den 21 april.
22 april. Genast på morgonen började jag fundera över, huru jag skulle sätta mina planer i verket, men jag var i stor förlägenhet beträffande mina
