gen sedan stormen utanför Hull vände jag mig i bön till Gud; men jag visste knappt vad jag sade, ty mina tankar voro förvirrade.
22 juni. Jag var något bättre, men kände stor fruktan för sjukdomens utgång.
23 juni. Åter mycket sämre; jag darrade och frös och led av häftig huvudvärk.
24 juni. Betydligt bättre.
25 juni. Jag plågades av ett mycket häftigt feberanfall, som varade sju timmar. Därefter fick jag frossbrytningar, som slutade med mattande svettningar.
26 juni. Denna dag kände jag mig så mycket bättre, att jag vågade gå ut med bössan för att skaffa mig något till föda. Ehuru mycket svag, lyckades det mig dock skjuta en get, som jag endast med stor svårighet kunde forsla hem. Jag stekte och förtärde ett stycke av köttet; hellre hade jag dock tillrett en kraftig soppa därav, om jag blott ägt en gryta.
27 juni. Febern återkom med sådan häftighet, att jag nödgades ligga till sängs hela dagen utan att kunna förtära något. Jag kände mig nära att förgås av törst men var för svag att stiga upp och hämta vatten. Åter vände jag mig till Gud i bön men var så förvirrad och tillika så ovan vid att bedja, att jag icke visste, hur jag skulle uttrycka mig. Vridande mig på min plågas läger, kunde jag endast titt och ofta utbrista: Barmhärtige Gud, se ned till mig! Herre, miskunda dig över mig! Herre, hjälp mig i min nöd!
Sålunda tillbragte jag åtminstone trenne timmar, varefter jag föll i en välgörande sömn. Då jag långt fram på natten vaknade, kände jag mig betydligt bättre ehuru mycket matt och plågad av en brännande törst. Intet vatten fanns dock till hands, varför jag nödgades i stillhet invänta morgonen. Under tiden insomnade jag ånyo.
Nu hade jag en märkvärdig och tillika hemsk dröm. Jag tyckte mig sitta på marken utanför min vall på samma ställe, där jag hade min plats under den på jordbävningen följande stormen. Ur ett stort svart moln såg jag en man, omvärvd av lågor, nedstiga på jorden. Själv lyste han som en eldslåga, och där han framgick spred han ett så bländande sken omkring sig, att mina ögon knappast kunde uthärda glansen därav.
Hans ansikte var förfärligt att skåda. Då han med sina fötter berörde jorden darrade hon såsom under jordbävningen, och luften genomborrades av otaliga blixtar.
Han nalkades mig med ett långt spjut i handen, och jag trodde min sista stund vara kommen. Dock stannade han på en liten höjd i närheten och tilltalade mig med en stämma, så fruktansvärd, att jag greps av namnlös fasa därvid.
Endast följande ord av hans tal kan jag klart erinra mig: »Då allt, vad du
