94
hur skall det väl gå för mig?» Därpå grät jag så hjärtat kunde brista och förmådde icke på en god stund yttra något mera.
Nu erinrade jag mig alla de goda råd far givit mig, och plötsligt framstod för mitt inre hans förutsägelse, som jag i början av denna berättelse omtalat, att nämligen Gud icke skulle skänka mig sin välsignelse, ifall jag fullföljde mina dåraktiga avsikter, utan att jag i ett hjälplöst tillstånd skulle få tid nog att besinna hans föraktade råd.
— Min dyre fader, utropade jag, nu hava dina ord gått i uppfyllelse. Guds hand har träffat mig, och jag äger ingen, som kan bistå mig, eller med vilken jag kan meddela mig. Jag har föraktat försynens visa bestämmelse, som lät mig födas i en lycklig och bekymmerfri ställning. Själv var jag blind härför och ville icke låta mig upplysas av mina föräldrar. Jag lämnade dem i djup sorg över min olydnad och dårskap, och nu får jag själv skörda de bittra frukterna av detta steg. Jag stötte övermodigt deras hand tillbaka, då den räcktes mig i kärleksfull avsikt att hjälpa mig fram i världen, och nu får jag kämpa med svårigheter, dem icke ens naturen själv mäktar övervinna. I saknad av all hjälp och all tröst, och utan någon vän att rådgöra med, befinner jag mig sannerligen i det mest övergivna tillstånd som någonsin kunnat träffa en mänsklig varelse. O Gud, ropade jag slutligen i övermåttet av mina sorgliga betraktelser, hjälp mig du, ty jag är kommen i stor bedrövelse!
Detta var den första bön, om jag så kan benämna den, som på många år kommit över mina läppar.
Jag återvänder nu till min dagbok.
28 juni. Vederkvickt av sömnen och fri från feberanfallet, kunde jag nu stiga upp, och ehuru den förfärliga drömmen ännu spökade för min inbillning, hade jag sinnesnärvaro nog att skaffa mig, vad jag nödvändigast behövde i händelse febern nästa dag skulle återkomma.
Det första jag sålunda gjorde var att fylla en stor fyrkantig jaktflaska med vatten, den jag satte på bordet inom räckhåll från bädden, och för att få en mot frossbrytningarna lämplig dryck blandade jag vattnet med något rom.
Därpå avskar jag ett stycke getkött och halstrade det på glöderna, men kunde endast förtära helt obetydligt. Jag vankade omkring men var mycket matt och därjämte högst nedslagen i känslan av min usla belägenhet, ty jag väntade att sjukdomen nästa dag skulle återkomma.
På kvällen förtärde jag trenne sköldpaddägg, dem jag med skalen på stekte i askmörjan. Över denna måltid nedkallade jag Guds välsignelse, något som förut, efter vad jag kan erinra mig, aldrig hänt under hela mitt liv.
Efter slutad måltid försökte jag att taga en av mina vanliga promenader, men kände mig så svag, att jag icke förmådde bära bössan, och utan detta vapen gjorde jag aldrig någon utflykt. Därföre gick jag blott ett litet stycke och satte mig ned på marken i närheten av stranden. När jag blickade ut
