— O, de äro alldeles förtjusande! Om onkel bara ville låta mig begagna örhängen, så skulle jag vara obeskrivligen lycklig!
— Jag skulle i ditt ställe inte fråga efter vad han sade. Pappa skrattade åt mig i början, men nu tycker han om dem, och han har lovat, att jag skall få juvelörhängen, när jag fyller aderton år, sade Ariadne, helt förnöjd över det slag hon givit.
— Jag har fått ett par, som varit mammas, mycket små söta med pärlor och turkoser, som jag längtar så jag kan dö att få bära, suckade Rosa.
— Nå, varför skulle du inte göra det då? Låt mig sticka hål i dina öron och olja dem sedan litet tills de läkas. Dina lockar skyla dem ju alldeles utmärkt, och så en vacker dag sätter du i dina örhängen, så får du se om inte din onkel tycker om dem.
— Gör det mycket ont? frågade Rosa, ännu helt obeslutsam.
— Ånej, kära du, bara en enda liten stickning och så är det gjort. Jag har stuckit hål i öronen på så många, så det är då en sak, som jag förstår mig på. Se så, drag nu bort ditt hår och tag hit en grov nål.
— Jag tycker inte riktigt om att göra det utan att först fråga onkel därom, stammade Rosa när allt var färdigt för operationen.
— Har han nånsin förbjudit det? frågade Ariadne, lurande på sitt rov som en vampyr.
— Nej, aldrig!
— Nå, då gör du det, såvida du inte är rädd! ropade miss Blish, som satt sig i sinnet att genomdriva sin föresats.
Detta sista ord gjorde slag i saken. Rosa tillslöt ögonen och ropade: — Stick tilll med samma ton varmed man brukar uttala det olycksbringande ordet: »Ge fyr!»
Ariadne stack, och hennes offer fördrog smärtan under hjältemodig tystnad, ehuru hon blev alldeles blek och hennes ögon stodo fulla av tårar.
— Så där ja, stryk nu litet cold cream på dina öron emellanåt och olja dem varje afton, så bli de snart läkta, så att du kan sätta i örhängena, sade Ariadne, högst nöjd med sitt verk, ty Rosa — som talade franska »med ett så vackert uttal» — låg nu, utsträckt på soffan lika utmattad och förbi, som om man hade avskurit hennes båda öron.
— Det gör förskräckligt ont, och jag är säker på, att onkel inte kommer att tycka om det, suckade Rosa, när samvetet började gnaga henne. Lova mig, att du inte nämner om det, ty annars reta