till de båda äreförgätna pojkarnas stora förtvivlan ut ur rummet för att erbjuda sin tjänst åt den »lilla fjollan».
Han kom dock för sent, ty Mac hade, till följd av en bedjande blick från Rosa, gjort sig till martyr och begav sig helt godmodigt av, önskande den fina och sippa Ariadne dit pepparn växer.
— Då skall väl jag bära ned den här damen till tebordet, eftersom den andra har fått en kavaljer, som följer henne hem. Jag ser att lampan är tänd därnere, och jag känner en lukt, som låter mig ana, att tant Plenty har någonting särdeles rart åt oss i afton.
Under det doktor Alec sade detta, beredde han sig att, såsom vanligt, bära ned Rosa, men Archie och Charlie rusade fram och bådo med en iver, som ökades av deras ånger, att få bära henne på »gullstol». Rosa samtyckte, ty hon fruktade att onkelns skarpa blick skulle upptäcka hennes hemlighet; sålunda lade gossarna sina händer i kors, och Rosa grep fast tag i de lockiga perukerna och blev sålunda med all ståt nedburen, under det att de andra följde, halande sig ned utefter ledstången.
Teet serverades tidigare denna afton, för att Jamie och Pokey skulle få vara med, ty de hade fått löfte att stanna till sju och att få tolv stekta kastanjer var, med villkor att inte äta dem förrän dagen därpå.
Supén blev därför snart undanstökad, och hela sällskapet samlades omkring den stora härden i matsalen, där kastanjerna snart dansade muntert på de små skyfflarna eller kastades i knäet än på den ena, än på den andra, vilket förorsakade åtskilliga utrop och skrattsalvor.
— Nu skall Rosa berätta oss en historia, medan vi arbeta, ty du kan inte hjälpa mycket till, och du får väl lov att bidraga på något sätt, du också, föreslog Mac, som satt litet på avstånd i skuggan och pickade kastanjer, ty han visste av erfarenhet, vilken liten förträfflig sagoberätterska hans kusin var.
— Nå ja, jag har just en liten lärorik historia i beredskap. Den är visserligen för yngre barn än ni, men det gör ju ingenting, svarade Rosa, som mycket tyckte om att få berätta moraliska historier.
— Dra då på! sade Geordie, och hon lydde uppmaningen, föga anande vilken olycksalig vändning denna historia skulle taga för henne själv.
— Det var en gång ett litet barn, som gick och hälsade på en ung flicka, vilken tyckte mycket om henne. Nu hände det sig så, att den unga flickan hade ont i foten, så att hon måste ha kalla om-
