slag varje dag; hon hade därför bredvid sig en korg full med färdiggjorda bindlar, mycket ordentligt hoplindade. Den där lilla flickan tyckte om att leka med denna korg, och en dag, då hon trodde att ingen såg henne, tog hon en av dessa hoprullade bindlar och stoppade den i sin ficka.
Här blev hon avbruten av Pokey, som dittills med förtjusning tittat ner i sin ficka och betraktat de fem rara kastanjerna, som lågo på bottnen därav. Hon såg nu hastigt upp och utropade: — Ah! med en ton av förskräckelse, som tycktes intyga, att den lärorika historien började bli av stort intresse för henne.
Rosa hörde och såg, hur den lilla synderskan helt ofrivilligt röjde sig, och fortfor på ett imponerande sätt, under det att gossarna stötte på varandra och genom miner visade, att de förstodo skämtet:
— Men det var ändå någon som såg den lilla stygga flickan, och vem tror ni det var?
— Det var Gud, mumlade Pokey, träffad av samvetskval, och betäckte sitt lilla runda ansikte med de små knubbiga händerna som på långt när ej räckte till att skyla det.
Rosa blev litet överraskad av detta svar, men då hon såg, att hennes berättelse åstadkom åsyftad verkan, tillade hon helt allvarligt:
— Ja, Gud såg henne, och den unga flickan också, men hon sade ingenting; hon väntade, tills hon skulle få se vad den lilla flickan skulle taga sig för. Hon hade varit mycket glad innan hon tog bindeln, men när hon hade den i sin ficka, såg hon så orolig ut och satte sig om en stund ned i en vrå och blev helt allvarsam. Så satt hon och funderade en liten stund, men därpå gick hon och lade bindeln tillbaka i korgen helt sakta, och hennes ansikte klarnade igen, och hon blev åter ett litet glatt och lyckligt barn. Den unga flickan gladde sig däråt och undrade, vad det kunde vara som gjorde att hon lade dit den igen.
— Tamvetet tlod henne, viskade en ångerfull stämma bakom de små händerna, som betäckte Pokeys röda ansikte.
— Och varför tog hon det väl, tror ni? frågade Rosa, som märkte, att hennes åhörare voro intresserade av berättelsen och den oväntade tillämpningen därav.
— Den var tå vacker och hoprullad, och hon ville tå gärna ha den, svarade den barnsliga rösten helt sakta.
— Nå, jag är glad åt att hon hade ett så gott samvete. Moralen i denna berättelse är, att de som stjäla få aldrig någon glädje
