— Onkel, jag skulle så gärna vilja ha ett allvarsamt samtal med dig, om du har tid, sade hon, uppvaknande ur sina djupa funderingar, liksom om hon ej hört hans fråga.
När han nu slog sig ned bredvid henne, sade hon mycket allvarsamt:
— Ser du, onkel, jag har försökt att bestämma mig för vilket yrke jag skall välja, och jag vill gärna, att du skall råda mig.
— Yrke, vad menar du, min vän? och doktor Alec såg så förvånad ut, att hon skyndade att förklara sig.
— Jag kom inte ihåg, att du inte hörde vad vi talade om därborta vid Bergshyddan. Ser du, onkel, vi brukade sitta under granarna och sy och tala om både ett och annat — vi fruntimmer, menar jag — och det var så trevligt. Mor Atkinson tyckte, att varje kvinna bör ha ett yrke eller någonting varmed hon kan förvärva sitt uppehälle, ty den som är rik, kan alltid bli fattig, och fattigt folk måste ju arbeta. Hennes flickor voro mycket skickliga och kunde göra en hel mängd saker, och tant Jessie tyckte, att den gamla frun hade alldeles rätt. När jag därför såg, hur lyckliga och oberoende dessa unga kvinnor voro, började jag önska att kunna ett yrke, och då skulle pengarna vara av mindre betydenhet, ehuru jag tycker mycket om att äga dem.
Doktor Alec lyssnade till denna förklaring med ett besynnerligt, blandat uttryck av överraskning, glädje och munterhet i sitt ansikte och betraktade sin lilla brorsdotter som om hon helt plötsligt blivit förvandlad till en ung kvinna.
— Nåväl då! Det finnes en alldeles utomordentligt nyttig kvinnlig talang, som varje flicka borde äga, ty den är av gagn för både rik och fattig och den husliga trevnaden och bekvämligheten beror till största delen därav. Denna vackra talang blir tyvärr mycket åsidosatt i våra dagar och anses för gammalmodig, vilket är ett bedrövligt misstag, som jag ej ämnat göra mig skyldig till vid min flickas uppfostran, ty den borde, som sagt, ingå i varje flickas uppfostran, och jag känner en mycket begåvad kvinna, som skall kunna undervisa dig däri på det bästa och mest angenäma sätt.
— O, säg vad det är du menar, onkel! utropade Rosa, förtjust över att onkeln gick henne till mötes med så mycken beredvillighet och så livligt intresse.
— Jag menar husliga dygder, svarade onkel Alec.
— Är det en talang? frågade Rosa, och det glada uttrycket
