nog tycker jag bättre om henne i hennes gamla kläder, svarade Phebe.
— Ja, du är en förståndig flicka, Phebe, och jag skall väl göra slag i saken för Rosa, och du skall räcka mig en hjälpsam hand. Är allt i ordning i hennes rum, och vet du riktigt väl hur alla kläderna skola sättas på?
— Ja bevars, sir, men de ä ju så löjliga! Jag är säker på, att miss Rosa skall tro att alltsammans är ett skämt, sade Phebe, som omöjligt kunde avhålla sig från att skratta.
— Det är detsamma vad hon tänker, bara hon lyder. Bed henne, att hon gör det för min skull, och hon skall snart komma underfund med, att det är det bästa skämt hon någonsin varit ute för. Nog får jag mig väl ett nappatag, men jag hoppas dock vinna segern till slut, sade doktor Alec och begav sig uppför trappan med en bok i handen och ett egendomligt leende på sina läppar.
Där var ett sådant slamrande av tungor i arbetsrummet, att ingen hörde hans knackning. Han öppnade därför dörren och kastade en forskande blick omkring rummet.
Tant Plenty, tant Clara och tant Jessie voro alla fördjupade i betraktande av Rosa, som klädd i full vinterpromenaddräkt efter allra sista modet långsamt vände sig omkring mellan dem och den stora trymån.
Bevare oss väll Detta var till och med värre, än jag hade väntat, tänkte doktorn med en rysning, ty för hans oinvigda ögon såg Rosa snarare ut som en påfågel än som en behaglig ung flicka, och han fann den nya dräkten varken vacker eller ändamålsenlig.
— Nu ser hon ut som andra flickor och som jag vill ha henne, sade tant Clara med en min av största belåtenhet.
— Hon ser ut som en ung dam på modet; men hur det är, så saknar jag min lilla Rosa, ty på min tid voro barn klädda som barn, svarade tant Plenty och tittade helt oroligt över sina glasögon. Hon kunde nämligen icke föreställa sig den varelse, hon hade framför sig, sittande i hennes knä, springande ärenden åt henne eller livande hela huset med barnslig munterhet.
— Ja, tiderna ha förändrats, tant lilla, och det dröjer litet, innan man hinner sätta sig in i nya seder och bruk. Men du, Jessie, tycker säkert bra mycket mera om denna dräkt än de lunsiga kläder, som Rosa haft hela sommaren. Var nu uppriktig och medgiv att du gör det! sade mrs Clara, som gärna ville hava litet beröm för sitt verk.
