— Nåväl, min kära Clara, om jag skall vara fullkomligt uppriktig, så tycker jag, att denna dräkt är faslig, svarade mrs Jessie med en uppriktighet, som kom Rosa att stanna tvärt i sina svängningar.
— Hör, hör! ropade en djup basstämma, som kom alla de närvarande att spritta till, ty de fattade med ens, att fienden var mitt ibland dem.
Rosa rodnade ända upp till hattbrättet och föreföll både sig själv och onkeln som en liten toka.
Mrs Clara skyndade att förklara saken.
— Naturligtvis kan jag inte vänta, att du skall tycka om det, Alec, men jag anser dig ej kompetent att bedöma vad som är passande och klädsamt för en ung flicka. Därför har jag tagit mig friheten att ställa om en vacker promenaddräkt åt Rosa. Hon skall, förstås, ej begagna den, om du ej tillåter det, ty jag vet nog att vi lovat att låta dig bestämma vad du anser bäst för den stackars flickan under ett års tid.
— Jaså, det är en promenaddräkt, är det verkligen så? frågade doktorn helt saktmodigt. Vet du, jag skulle aldrig ha gissat, att den var ämnad att begagna om vintern och under rask motion till. Gå ett slag, Rosa, och låt mig få se hela dess skönhet och alla dess fördelar.
Rosa försökte att gå framåt med sin vanliga hurtiga gång, men den långa, tunga kjolen var henne i vägen, tuniken var så hårt knuten att hon ej kunde ta ut stegen, och de högklackade kängorna gjorde det omöjligt för henne att hålla sig riktigt rak.
— Jag har inte blivit van vid den ännu, sade hon ursäktande och trampade på släpet, då hon vände sig om för att gå tillbaka till sin första plats.
— Antag att en galen hund eller en skenande häst komme sättande, skulle ni väl kunna springa undan utan att falla omkull, herr överste? frågade doktorn, som med ett leende betraktade den lilla koketta hatten.
— Det tror jag inte jag kunde, men jag skall försöka, sade Rosa och gjorde ett språng över rummet. Hennes klackar fastnade i en matta, flera band sletos av, hatten for ned över ögonen på henne och hon föll pladask ned i en stol, där hon satt och skrattade så gott, att det smittade alla utom tant Clara.
— Jag tycker nästan, att en promenaddräkt, i vilken man ej kan gå, och en vinterdräkt, i vilken man blottställer hals, huvud
