och vackert, och detta är en god sak. Det börjar från början, som synes av dessa planscher, och jag tycker, att damerna i allmänhet borde fröjda sig åt att en sådan lättnad erbjudes dem, sade doktorn och lade boken framför tant Plenty, som genast satte glasögonen på näsan och betraktade planscherna. Därefter utropade hon helt förargad:
— Kors i alla mina dagar! De där tingestarna äro ju alldeles lika Jamies nattbyxor. Du menar väl aldrig heller, att Rosa skall visa sig ute i en sådan kostym? Det är då rent av opassande, och jag skall åtminstone inte samtycka därtill!
— Jo, det menar jag verkligen, och jag är övertygad att min förståndiga tant skall giva sitt samtycke därtill, när hon får höra, att dessa — nåväl, jag skall benämna dem med ett indiskt namn — pyjamas skola sitta inunder, och att Rosa kan begagna vilka vackra klänningar hon vill utanpå. Dessa båda dräkter av flanell, i ett enda stycke hela dräkten uppifrån och ned, med blott ett litet skört fästat omkring livet, skall hålla flickan varm, utan att belastas med bälten, veck, spännen och rosetter. Musklerna få fritt rum för sin verksamhet, och såvida jag kan hindra det, skall hon slippa både ryggvärk och hela den långa rad av lidanden, som ni, stackars kvinnor, tro att ni omöjligt kunna undgå.
— Jag för min del tycker att dräkten inte är anständig, och Rosa blir säkert helt förskräckt för den, började tant Clara, men tystnade plötsligt, då Rosa visade sig i dörren och inte såg det allra ringaste förskräckt ut.
— Kom hit, min lilla modell, och visa dig, sade onkeln med en gillande min, då hon kom in med ett så skälmskt och muntert utseende, att det tydligt syntes att hon fann nöje i upptåget.
— Nå, det där tycker jag inte är något märkvärdigt alls. Det är en snygg och enkel dräkt; tyget är gott, och den ser inte otrevlig ut alls, om du vill att hon skall se ut som en liten skolflicka. Men inte är det ett tecken till stil i den, och det skulle aldrig falla någon in att ens vända sig om och se på den, sade tant Clara, som trodde, att denna sista anmärkning skulle giva dödsstöten åt hela planen.
— Ja, det är just vad jag önskar, sade den retsamme doktorn och gnuggade händerna helt belåten. Nu ser Rosa ut för vad hon verkligen är: en liten blygsam flicka, som inte vill att man skall gapa på henne, Men nog kommer hon ändå att få en och annan gillande blick av de personer, som sätta mera värde på en enkel och
