— Åjo, jag håller på att lära mig benbyggnaden i dag, och det är så roligt. Det är tolv revben, som tant vet, och de två sista kallas lösben, emedan de ej äro fästa vid bröstbenet. Det är därför de tryckas in så lätt, om man snör sig hårt och klämmer in lungorna och hjärtat i — låt se, hur var det nu det hette, det där långa ordet — jo, jag minns nu — bröstkaviteten! Och därvid strålade hon av stolthet att kunna få lysa med den smula kunskap hon hunnit förvärva.
— Tror du verkligen, att det kan vara bra för henne att sitta med näsan över den där tingesten? Hon är ett nervöst barn, och jag fruktar, att det kan göra henne mycken skada, sade tant Myra och betraktade helt orolig Rosa, där hon stod och räknade ryggkotorna och med en frågande min rörde vid en ländkota.
— Det är ett förträffligt studium och roar henne mycket, och jag ämnar lära henne hur hon skall bära sig åt, för att hennes nerver ej ska genom okunnighet och brist på eftertanke bli en lika stor plåga för henne som för så många andra kvinnor. Det är ett fullkomligt misstag att betrakta dessa saker som en hemlighet eller något avskräckande, och min mening är, att Rosa skall lära känna och uppskatta sin kropp så, att hon ej tillåter sig att lättsinnigt behandla och fördärva den, såsom de flesta kvinnor göra.
Det var riktigt löjligt att se tant Myras min, då Rosa stod framför henne med ena handen helt vänligt vilande på skelettets skuldra. Varje ord doktorn och Rosa yttrade anslog en ömtålig sträng hos den goda frun, och då hon stod och hörde på dem, visade sig för hennes inbillnings öga en hel rad med flaskor och pillerdosor och förebrådde henne den »okunnighet och brist på eftertanke», som gjorde henne till vad hon var, en nervös, sjuklig, olycklig gammal kvinna.
— Nåväl, jag nekar inte att du kan ha rätt, Alec, men driv det bara inte för långt, Kvinnor behöva inte så mycken skicklighet i dessa ämnen och passa inte alls därför. Jag skulle ej kunna röra vid den där otäcka figuren, och jag får ont bara jag hör er tala om organ och dylikt, sade tant Myra och förde handen till sidan.
— Skulle det inte vara roligt att veta, att levern sitter i högra sidan, tant, och inte i den vänstra? frågade Rosa med ett skälmaktigt leende, ty hon hade nyligen hört att tant Myras leversjukdom ej satt på rätta stället.
— Det är en förgänglig värd vi leva i, barn, och det gör inte
