mycket till saken var plågan sitter, ty förr eller senare gå vi dock alla bort och komma icke åter, svarade tant Myra i klagande ton.
— Nej, nog vill jag ha reda på vad det är som för mig till graven, om det är mig möjligt, och under tiden tänker jag roa mig så gott jag kan, trots den förgängliga världen. Jag skulle önska, att du gjorde så med, lilla tant, och kom och studerade för onkel. Jag är säker på att det skulle göra dig gott, sade Rosa och gick tillbaka till sina ryggkotor, med ett ansikte så strålande, att tant Myra inte hade hjärta att säga ett ord för att nedslå hennes iver.
Gossarna gjorde naturligtvis narr av hela företaget och retade doktor Alec och hans elev utan miskund. Men dessa höllo dock troget i med sitt nya studium, och en dag inträffade något, som kom kusinerna att hädanefter taga sig bättre till vara.
Det var en fridag. Rosa satt uppe i sitt rum och tyckte, att hon hörde kusinernas röster, varför hon sprang ned att välkomna dem. Men inga kusiner syntes till.
Nej, jag måtte ha misstagit mig, men de komma väl snart och då ska vi ha trevligt, sade hon för sig själv och gick in i läsrummet att vänta. Hon stod och hängde över bordet betraktande en karta, då ett besynnerligt buller nådde hennes öron. Det var ett sakta knackande, som hon först ej hörde varifrån det kom, men då hon lyssnat en stund upptäckte hon, att det kom ifrån det inre av lådan, vari skelettet låg, när det inte begagnades. Denna låda stod upprätt i fördjupningen mellan tvenne bokskåp, i bortersta ändan av rummet, en skum vrå, där den var ur vägen,
Under det Rosa stod och såg åt detta håll och undrade, om en råtta blivit instängd i lådan, gled dörren till den långsamt upp, och till sin stora förskräckelse såg hon den beniga armen lyftad och ett benigt finger vinka åt henne. Under häftig hjärtklappning sprang hon mot dörren för att skynda ut, men just då hon ämnade vrida om nyckeln hörde hon ett besynnerligt, kvävt skratt, som kom henne att stanna tvärt och rodna av harm. Hon hämtade sig litet och gick därefter långsamt fram till det vinkande skelettet. Vid närmare betraktande upptäckte hon svarta trådar, som voro fästa vid armen och fingrarna; ändarna av dessa trådar försvunno genom små hål, som voro gjorda i lådans botten. Då hon tittade in i fördjupningen bakom lådan fick hon även syn på spetsen av en armbåge, betäckt av ett grovt, grått tyg, som hon mycket väl kände igen.
Hastigt som blixten fattade hon skämtet. Hennes fruktan för-
