svann, och med ett försmädligt leende tog hon en sax, klippte av trådarna, och — den beniga armen föll ned till sidan med ett skramlande läte.
Innan hon hunnit ropa sitt: — Kom fram, Charlie, och låt skelettet vara! uppstod ett högljutt sorl av röster, vilka under skratt och begabberier förklarade för den dolda skälmen, att hans skämt var fullkomligt misslyckat.
— Jag sa, att han inte skulle göra det, emedan du kunde bli skrämd, forklarade Archie, i det han klev fram ur ett skåp.
— Och jag hade en eau-de-cologneflaska i beredskap ifall hon skulle dåna, tillade Steve och stack upp huvudet bakom den stora länstolen.
— Ä, så dumt, att du inte tog till schappen och skrek som en gast! Det litade vi så säkert på, att du skulle göra, och gladde oss redan på förhand åt hur roligt vi skulle ha åt dig, sade Geordie, vilken tillika med Will kom framrullande under soffan liksom ett annat bylte.
— Du börjar bli alltför modig, Rosa. De flesta flickor skulle åtminstone ha fått en dåndimp, om de sett den där gamla gossen vinka med fingret åt dem, klagade Charlie och trängde sig fram helt dammig och missbelåten från det gömställe, där han suttit inklämd.
— Å, jag har hunnit vänja mig vid edra upptåg nu, så jag är alltid beredd och på min vakt. Men det säger jag er, att skelettet får ingen göra narr av, ty det vet jag att onkel inte skulle tycka om. Var därför snälla och låt bli det, svarade Rosa.
I detsamma kom doktor Alec in, och då han genast förstod hur med saken förhöll sig, sade han lugnt:
— Jag skall berätta er hur jag fått detta skelett, och jag är övertygad att ni, sedan ni hört detta, skola behandla det med tillbörlig respekt.
Gossarna slogo sig genast ned, var och en på den möbel, som var närmast till hands, och lyssnade uppmärksamt.
— För många år sedan, när jag var vid hospitalet, blev en stackars karl intagen där, vilken hade en mycket svår och plågsam sjukdom. Det fanns intet hopp om hans vederfående, men vi gjorde allt vad vi kunde för honom, och han kände sig så tacksam därför, att han, när han dog, lämnade oss sin kropp, på det att vi måtte kunna upptäcka hemligheten av hans lidande och sålunda sättas i stånd att hjälpa andra, vilka ledo av samma åkomma. Detta lände verkligen också till mycken nytta, och hans mod och tålig-
