med en melodisk blandning av alla ljud och toner, liksom om fågeln brustit ut i ett gapskratt. Rosa skrattade med, och glömmande all sin bedrövelse sprang hon upp och utropade med livlighet:
— Vad är det för en besynnerlig fågel, och var är han?
Hon sprang igenom hela den stora salen och tittade ut genom båda dörrarna, men märkte intet befjädrat väsende annat än en stackars genomvåt kyckling, hopkrupen under ett stort kardborrträd. Hon lyssnade ånyo och tyckte då, att ljudet hördes inne i huset; hon satte därför av in igen, särdeles livad av jakten, och kom slutligen ledd av den växlande sången fram till serveringsrummet.
— Är han där inne? Så lustigt! sade hon. Men när hon kom dit in, såg hon ej till någon annan fågel än de gamla svalorna, som i all evighet suttit och kysst varandra på det kinesiska porslinet, varav hyllorna voro fulla. Plötsligt klarnade Rosas ansikte, och hon öppnade sakta matluckan och tittade ut i köket. Den besynnerliga musiken hade tystnat, och hon såg endast en flicka, som hade ett blått förkläde framför sig och stod och gned spiselhällen. Rosa såg sig omkring ett ögonblick och frågade därefter helt tvärt:
— Såg du vart fågeln tog vägen?
— Han är kvar här, svarade flickan med en skälmaktig blick i de svarta ögonen.
— Var?
— I min hals; vill ni höra honom?
— Ack ja, det vill jag visst! Jag skall komma in till dig. Och därmed kröp Rosa genom luckan in på bordskivan på andra sidan, ty hon hade alltför bråttom och var för mycket intresserad att giva sig tid att gå vägen omkring.
Flickan torkade sina såpiga händer, antog en lämplig ställning, och därpå framkvällde ur hennes lilla strupe svalans kvitter, lärkans drill, skogsduvans kuttrande och många andra bekanta läten, vilket allt slutade liksom förra gången med ett harmoniskt utbrott av sång och munterhet, liknande det man hör på de gröna ängarna en vacker junidag.
Rosa råkade i en sådan häpnad över allt detta, att hon så när hade ramlat ned från sin upphöjda ställning, och när den lilla konserten var slut, klappade hon händerna av förtjusning och ropade:
— O, vad det var härligt! Vem har lärt dig det?
— Fåglarna, svarade flickan leende, i det hon ånyo tog ihop med sitt arbete.
