— Å tusan, är hon det?
— Svär inte, mr Charlie! Ja, det är hon visst det, och det är mr Macs fel. Och därmed berättade Phebe den sorgliga tilldragelsen i några få skarpa ord, ty i detta ögonblick var hon rasande på allt vad pojkar hette.
— Det ska jag ge honom för, det kan du lita på, sade Charlie, i det han hotande knöt handen.
Charlie lyssnade och hörde små utrop av smärta, som gingo rakt till hans hjärta och gjorde hans ansikte lika dystert som Phebes.
— O, onkel, snälla onkel, lindra plågorna och låt mig få ett ögonblicks ro! Tala inte om för gossarna, att jag är så otålig. Jag försöker nog att vara tålig, men det gör så ont, att jag inte kan låta bli att gråta.
Det kunde inte Charlie heller, när han hörde dessa avbrutna klagoljud. Men pojke som han var, ville han naturligtvis ej tillstå det och sade snäsigt, i det han for med rockärmen över ögonen:
— Håll inte den där fördömda tingesten rakt under näsan på mig, se så mina ögon rinna av senapslukten!
Tack vare doktorns skicklighet och hans biträdens iver blev Rosa litet bättre emot midnatten, och alla hoppades att det värsta var över. Phebe höll på att koka te i kakelugnen i biblioteket, ty doktorn hade glömt både att äta och dricka sedan Rosa sjuknade och tant Plenty envisades med att han skulle ta sig en god stärkande kopp te efter alla ansträngningarna. Plötsligt hörde Phebe en sakta knackning på fönsterrutan. Hon spratt till och såg upp samt varseblev ett ansikte som tittade in. Hennes fruktan försvann dock genast, ty hon såg snart, att det varken var ett spöke eller en bov, utan endast Mac, som såg helt blek och vild ut i månskenet.
— Kom och släpp mig in, sade han med låg röst, och när han kom in, grep han häftigt om Phebes arm och viskade hest:
— Hur är det med Rosa?
— Jo, Gud vare lovad, hon är bättre, svarade Phebe med ett leende, som verkade som det varmaste solsken på den stackars gossens oroliga hjärta.
— Och hon är alldeles bra i morgon igen?
— Nej, för all del! Dolly säger, att det blir bestämt »dramatisk» feber, om det inte blir lunginflammation, svarade Phebe helt olycksbådande.
Macs ansikte mulnade åter, och samvetskvalen började ånyo gnaga honom. Han suckade och sade tvekande:
