elser och bedja henne att för all del inte dö, ty Charlies »uppläxning» hade gjort ett djupt intryck på den stackars gossen.
— Jag visste inte, att det var någon fara för mitt liv, sade Rosa och blickade upp på honom med ett allvarligt uttryck i sina stora ögon.
— Ånej, det hoppas jag också, att det inte är. Men ser du, det händer ju ibland, att människor gå bort så hastigt, och jag kunde inte få någon ro, förrän jag bett dig förlåta mig, stammade Mac, som tyckte, att Rosa redan i detta ögonblick liknade en ängel, där hon låg med det guldgula håret utslaget och ett uttryck av mild undergivenhet i det lilla bleka ansiktet.
— Jag tror inte att jag dör; onkel låter mig nog inte dö. Men om jag dör, så kom ihåg, att jag har förlåtit dig.
Hon betraktade honom med en mild blick, och då hon såg hur djup hans stumma sorg var, tillade hon sakta, i det hon böjde ned hans huvud:
— Jag ville inte kyssa dig i julas, Mac, men nu gör jag det, ty jag vill övertyga dig om, att jag förlåter dig och håller lika mycket av dig som förr.
Detta var för mycket för den stackars Mac; han kunde blott mumla några uttryck av tacksamhet och skyndade därpå ut ur rummet så fort som möjligt. Han famlade sig fram till soffan, som stod vid bortersta ändan av matsalen; där sjönk han ned och låg där, tills han föll i sömn, uttröttad som han var av sina bemödanden »att inte visa sig barnslig».
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Rosa får något att göra.
Hur farlig den sjukdom än må hava varit, som blev en följd av Rosas häftiga förkylning, så var hon dock snart återställd. Tant Myra lät naturligtvis ej övertyga sig, att faran var överstånden, och doktor Alec vårdade sin flicka med fördubblad ömhet och omsorg flera månader efteråt. Rosa tyckte, att det var ett verkligt nöje att vara sjuk, så snart plågorna voro över, ty under ett par veckors tid mådde hon som en liten prinsessa, där hon höll sig inne på
