— Det var riktigt märkvärdigt! Jag kan också sjunga, men inte på långt när så vackert som detta. Tala om för mig vad du heter.
— Phebe Moore.
— Nog har jag hört många fåglar, men ingen har sjungit så vackert, sade Rosa skrattande och tillade efter att en stund med intresse ha åsett Phebes arbete: — Får jag stanna en stund och se på hur du arbetar? Det är så ensligt där uppe i förmaket.
— Ja bevars, gärna om ni vill, svarade Phebe och vred ur sina trasor på ett så vant och skickligt sätt, att det i hög grad förvånade Rosa.
— Ack, vad det måtte vara roligt att plaska i vattnet och krama ur såplöddret. Vad jag gärna skulle vilja göra det, om jag bara inte vore rädd att tant skulle tycka illa om det, sade Rosa helt förtjust av det nya i denna sysselsättning.
— Å, ni skulle snart tröttna, och därför är det bäst, att ni bara ser på och inte smutsar ned er.
— Du gör väl allt din mamma bra mycken nytta?
— Jag har inga föräldrar.
— Var bor du då?
— Jag hoppas jag skall få stanna här. Debby behöver någon som hjälper henne, och jag har kommit hit på besök på en vecka.
— Jag hoppas, att du måtte komma att stanna, ty det är mycket ledsamt, sade Rosa, som hade fattat tycke för denna flicka, som sjöng som en fågel och arbetade som en kvinna.
— Ja, det hoppas jag också; ty jag är femton år nu och gammal nog att förtjäna mitt bröd själv. Ni har kommit för att stanna här en tid, eller hur? frågade Phebe, i det hon såg upp på sin gäst, undrande huru livet kunde förefalla ledsamt för en flicka, som var klädd i sidenklänning, hade ett vackert förkläde, medaljong, och håret uppknutet med ett sammetsband.
— Ja, jag skall stanna här, tills min onkel kommer. Han är min förmyndare nu, och jag vet inte vad han tänker göra med mig. Har du någon förmyndare?
— Nej, för all del, det har jag visst inte! Mig ha de hittat på fattighustrappan, dit jag blivit utlagd, medan jag var ett spätt barn. Miss Rogers fäste sig vid mig och behöll mig hos sig, så att jag varit hos henne allt sedan dess. Men nu är hon död, så nu får jag allt lov att sörja för mig själv.
— O, så intressantl Det är alldeles som Arabella Montgomery i »Zigenarens dotter». Har du läst den vackra historien? frågade
