sitt rum, och var och en gjorde sitt bästa att roa henne, passa upp på henne och vaka över henne,
Men plötsligen blev doktorn kallad till en gammal vän, som var farligt sjuk, och då kände sig Rosa som en stackars fågel, vilken blivit berövad sin moders skyddande vinge. I synnerhet en eftermiddag fann hon sig ensam och övergiven, då tanterna togo sig sin middagslur, allt var tyst och stilla inomhus, och snön föll sakta därute.
— Jag skall gå och taga reda på Phebe, hon är alltid glad och sysselsatt och tycker om, att jag kommer och hjälper henne. Om Dolly är ur vägen, så kunna vi koka knäck och överraska gossarna, när de komma, sade Rosa till sig själv, i det hon lade bort sin bok och kände sig mycket livad för något slags sällskap.
Hon hade den försiktigheten att titta in genom matluckan, innan hon gick ut i köket, ty Dolly tillät ej någon kokning när hon var i närheten, Men farvattnet var fritt och ingen annan syntes till än Phebe, som satt vid bordet, med huvudet vilande på sina armar och, som det tycktes, försänkt i sömn. Rosa ämnade just skrika till och väcka henne, då Phebe lyfte upp huvudet, torkade sina våta ögon med det blå förklädet och med beslutsamhet i min och och åtbörder började arbeta på något, som tycktes intressera henne särdeles mycket. Rosa kunde ej få reda på vad det var, och hennes nyfikenhet blev mycket retad. Phebe skrev nämligen med en sprättande penna på några bitar gråpapper, och det såg ut som om hon kopierade något ur en liten bok.
Jag måste veta vad den kära flickan har för sig och varför hon gråter och kniper ihop läpparna och arbetar av alla sina krafter, tänkte Rosa och glömde både knäck och allt annat samt sprang omkring till dörren och gick in i köket. Hon sade helt glatt i det hon inträdde:
— Phebe, jag vill så gärna ha något att göra. Kan jag inte få hjälpa dig med något, eller tycker du kanske, att jag är i vägen? — Låt mig se, vad du gör. Jag lovar att inte tala om det, om du inte vill att Dolly skall veta det.
— Jag håller bara på med att försöka lära mig litet, men jag är så dum, att det går inte mycket framåt, svarade Phebe och lät med motvilja Rosa undersöka de dåliga material varmed hon arbetade.
En bit av en griffeltavla, ett par griffel- och blyertsstumpar, en gammal almanack till läsebok, några bitar gråpapper, som hon stru-
