kit och sytt ihop till en skrivbok, och åtskilliga recept, skrivna med tant Plentys tydliga stil, till förskrift — detta tillika med en liten flaska bläck och en rostig penna var Phebes hela uppsättning.
— Hör på mig nu, Phebe, jag har fått en idé, som du inte får sätta dig emot, ty då blir jag mycket ond. Jag önskar ju någon sysselsättning, och nu tänker jag lära dig allt vad jag kan. Du skall inte tro att det är så fasligt mycket, utan det är ganska snart gjort, sade Rosa skrattande och slog armen omkring Phebes hals samt strök det lena, mörka håret med den lilla handen, som fann ett sådant nöje i att göra gott.
— Ack, vad det skulle vara förtjusande! utropade Phebe, vars ansikte strålade vid blotta tanken därpå. Det mulnade dock snart åter, och hon tillade helt fundersamt: Jag är bara rädd, att det är orätt av mig att antaga ert anbud, miss Rosa. Det tar upp mycken tid, och dessutom skulle kanske doktorn inte tycka om det.
— Han vill inte, att jag skall studera så mycket, men han har aldrig sagt ett ord om, att jag inte får undervisa, och det tror jag rakt inte att han har något emot. I alla fall kunna vi ju försöka tills han kommer hem. Packa därför ihop dina saker och kom genast upp på mitt rum, så börja vi med detsamma. Jag tycker, att det skall bli mycket roligt, och du skall få se, att vi komma att få riktigt trevliga stunder, sade Rosa ivrigt.
Phebe läste ganska bra, ehuru hon då och då stapplade vid några svårare ord samt lät somliga stavelser få en besynnerlig tonvikt, vilket mycket retade Rosas skrattmuskler, ehuru ej en min förrådde hennes munterhet. Lektionen i stavning, som följde därefter, var litet kinkigare. Phebes kunskaper i ortografien voro mycket obetydliga, och vad grammatiken beträffar, så var den alldeles främmande för henne, ehuru hon påstod, att hon försökte av alla krafter att tala som »herrskapsfolk», så att Dolly förklarade henne för »en högmodig varelse, som inte visste att hålla sig på sin plats».
När det kom till räknelektionen, blev den lilla lärarinnan helt överraskad, då hon fann att hennes elev räknade ut ett och annat fortare än hon själv. Phebe hade nämligen övat sig att summera ihop kolumnerna i bagarens och slaktarens böcker, tills hon räknade så fort och korrekt, att Rosa var förvånad däröver och fann, att i denna kunskapsgren skulle eleven snart komma att överträffa lärarinnan, om hon fortsatte att gå framåt på detta vis. Rosas beröm uppmuntrade Phebe mycket, och de fortforo flitigt med sitt arbete
