hela sin övertalningsförmåga för att få ur honom hemligheten. Jag vill visst inte, att du skall tala om saker och ting för vem som helst, men för mig kan du gärna säga det, ja, du måste göra det, ty jag har rättighet att få veta det. Ni gossar behöva någon som håller litet reda på er, och det tänker jag göra, ty flickor äro förträffliga fredsstifterskor och veta så väl hur folk skall tagas. Det har onkel sagt, och han har aldrig orätt.
— Du har nog rätt i att jag bör tala om för dig, men låt inte pojkarna veta, att jag har skvallrat, ty då tror jag bestämt att prinsen hugger huvudet av mig. Ser du,saken är den, att Archie inte tycker om några av de pojkar Charlie sällskapar med, utan undviker dem. Detta förargar prinsen, och han fortfar att umgås med dem bara för att reta Archie. Detta gör, att det är litet spänt emellan dem, och de undvika helst att tala med varandra, om det är möjligt. Och det är hela historien!
— Är det dåliga gossar? frågade Rosa oroligt.
— Det tror jag inte. De leva visst bara litet friskt undan. De äro äldre än våra gossar, men de tycka om prinsen. Han är ju också en sådan trevlig pojke; han sjunger bra, dansar solodanser som du har sett och spelar vilket spel som helst. Han slog Morse ur brädet på biljard häromdagen, och det är verkligen någonting att skryta av, ty Morse tror åtminstone själv, att det inte finns något som han inte kan. Jag såg på dem, när de spelade, och det var mycket roligt.
Steve blev helt livad av sin stolthet över Charlie, som han mycket beundrade och bemödade sig att likna.
Rosa visste ej på långt när vilka faror sådana talanger och en sådan smak som Charlies medföra, men hon kände instinktmässigt, att något måste vara på tok, eftersom Archie var missnöjd.
— Om Charlie föredrager vilken biljardspelare som helst framför Archie då sätter jag inte mycket värde på hans smak, sade hon med stränghet.
— Nej, det kan du väl förstå, att han inte gör, men saken är den, att både Charlie och Arch äro så stolta, att ingen av dem vill ge efter. Visst har väl Arch rätt, förstås, men inte kan jag klandra Charlie heller, för att han tycker det är roligt att vara med de andra också någon gång. Om du visste vilka livade gökar de äro! sade Steve som bemödade sig att se helt allvarlig ut, ehuru hans ögon strålade vid minnet av de bedrifter, de »livade gökarna» utfört.
— O, om jag bara visste vad jag skulle göra åt saken! suckade Rosa. Om jag ändå kunde få dem att bli vänner igen, ty det är inte
