någon fara för Charlie, om han bara har Archie vid sin sida, som är så god och förståndig.
Rosa hade beslutat att bliva fredsstifterska och väntade nu blott på ett tillfälle. Det yppade sig också inom kort.
Hon hade tillbragt en dag hos tant Clara, som haft litet ungdom hos sig och även bjudit Rosa, ty hon tyckte, att det var hög tid att hennes brorsdotter bekämpade sin blyghet och började deltaga i sällskapslivet. Middagen var slut, och sällskapet hade begivit sig hem. Tant Clara vilade sig, innan hon begav sig bort på en aftonbjudning, och Rosa väntade på, att Charlie skulle komma och följa henne hem.
Plötsligt kom Charlie in med vårdslös hållning och ett besynnerligt sömnigt utseende, tyckte Rosa. Då han varseblev henne, ryckte han likväl upp sig och sade, med ett leende som slutade med en gäspning:
— Jag trodde, du var hos mamma, och därför tog jag mig ett ögonblicks lur, sedan jag hade följt hem de där flickorna. Men nu står jag till din tjänst, Rosamunda, när helst du behagar.
— Du ser ut, som om du hade huvudvärk. Om så är, så bry dig inte om mig. Jag är inte alls rädd att springa hem ensam, det är ju så tidigt ännu, anmärkte Rosa, som ej kunde undgå att fästa sig vid sin kusins blossande kinder och tunga ögonlock.
— Jo, det skulle jag just tillåta! Jag får alltid huvudvärk, när jag dricker champagne, men det går nog över, när jag kommer ut litet i fria luften.
— Varför dricker du det då? frågade Rosa helt oroligt.
— Jag måste ju, när jag är värd. Börja nu inte, du också, att moralisera; jag har haft nog av Archies gammalmodiga idéer, så jag är inte alls angelägen om mera av den sorten.
Charlies ton var mycket frånstötande, och hela hans sätt så olikt den glada godlynthet, som vanligen utmärkte honom, att Rosa, kände sig helt nedslagen och milt svarade:
— Det var inte min mening att moralisera, men det är så svårt att se dem man håller av lida.
Detta hade en gripande verkan på Charlie, ty Rosas läppar darrade, ehuru hon försökte att dölja sin rörelse genom att lukta på blomman, som hon tog från sitt bröst.
— Jag är en riktig åsna, och nu ber jag dig om förlåtelse, Rosa, för min vresighet, sade han på sitt vanliga öppna och ärliga sätt, som var så intagande.
