— Mac är den, som snokar upp de gamla legenderna och lär oss huru vi ska kläda oss riktigt, och så söker han reda på livade sånger och verser åt oss att sjunga och deklamera, passade Geordie på att säga, för att sålunda lägga ett gott ord för bokmalen, som var frånvarande.
— Nå, men vad kan då du, och Will sedan? frågade Rosa lille Jamie, vilken satt helt troget vid hennes sida, liksom om han ansåg det nödvändigt att hålla ögonen på henne, tills hon infriat sitt löfte och givit honom den omtalade konfekten
— Jo, jag är en liten page som springer ärenden, och Will och Geordie äro trupperna, när vi marschera, och hjortar när vi jaga, och förrädare, när vi ha lust att hugga av några huvuden.
— Nå, de äro då bra beskedliga, det måste jag tillstå, sade Rosa, varvid de båda ifrågavarande »användbara männen» strålade av stolthet och beslöto att, så snart som möjligt, utföra Wallace och Montrose för hennes enskilda nöje.
— Låt oss nu leka rymmare och fasttagare! ropade prinsen, svängande sig uppför en bjälke, efter att ha givit Steve ett dundrande slag på axeln.
Glömsk av sina handskar satte sprätten av efter honom, och de andra svärmade omkring åt alla håll med en fart, som om de varit riktigt angelägna om att bryta armar och ben av sig.
Detta var ett helt nytt och förvånande skådespel för Rosa, som nyss hemkommit från en stel och prydlig helpension. Hon betraktade sina viga kusiner med spänt intresse och tyckte till och med, att deras upptåg överträffade vad hennes avlidna kära markatta, Mops, kunnat åstadkomma.
Will hade just höljt sig med ära, då han från loftet handlöst kastat sig ned på huvudet och likväl kom riktigt på fötterna, då Phebe visade sig med kappa, huva och galoscher och en hälsning från tant Plenty, att miss Rosa genast skulle komma in.
— Det är bra, vi skola dra försorg om, att hon kommer in! svarade Archie, i det han medelst ett tecken gav de andra en befallning, vilken blev så hastigt åtlydd, att Rosa icke hann stiga ur vagnen, innan gossarna fattat tag i stången och dragit henne ut ur stallbyggnaden. Så bar det av omkring gården och fram till porten under ett skramlande och hojtande, som lockade två huvuden till ett fönster i övre våningen och kom Debby att utropa:
— Ja, ja, få se om inte de vilda pojkarna ta livet av den lilla svaga varelsen.
