det kryar upp mig litet, och jag känner mig alltid bättre, sedan jag druckit det.
— Där ha vi orsaken till dina sömnlösa nätter och till att du får en sådan hjärtklappning vid ringaste småsak; det är också därför som din kind är gulblek i stället för röd. Nej, sluta med kaffedrickningen, min vän, och inom kort skall du inse att jag haft rätt. Finns det någon frisk mjölk därnere, Phebe?
— Ja, sir, alldeles nymjölkad.
— Det är rätta drycken för min patient. Gå och hämta en mugg åt mig och en kopp till; jag vill gärna själv ha mig en klunk. Detta skall icke skada kaprifolierna, ty de ha inga nerver att tala om! Och till Rosas stora harm gick kaffet samma väg som medikamenten.
Onkel Alec såg den förolämpade min hon antog, men låtsade ej därom och förjagade den snart, i det han helt muntert yttrade:
— Jag har en liten vacker bägare ibland mina småsaker, som du skall få att dricka din mjölk ur, eftersom den påstås ha den egenskapen att förhöja smaken på allt vad man slår däri. Apropå, Rosa, en av kofferterna, som Phebe ville släpa upp i mitt rum i går afton, är för din räkning. Då jag visste, att jag skulle ha mig en dotter när jag kom hem, snappade jag upp alla de vackra och märkvärdiga småsaker jag kunde komma över på vägen, i hopp att hon väl skulle finna något som behagade henne däribland. I morgon bittida skola vi väl ta och undersöka vad den kan innehålla. Se där ha vi nu mjölken! Jag föreslår miss Rosa Campbells skål och tömmer den i botten.
Det var omöjligt för Rosa att längre se surmulen ut, då hon hade i perspektiv en hel kappsäck full med gåvor; hon drack därför sin egen skål med ett leende, som hon ej kunde återhålla, och fann att frisk mjölk ändå inte var någon så svår dosis att taga.
— Nu måste jag gå min väg, innan någon mera kommer och får se mig på detta sätt, sade doktor Alec, pekande på sitt oordnade hår, och beredde sig att gå ned samma väg han kommit.
— Smyger du dig alltid ut och in som en katt, onkel? frågade Rosa, som var mycket road av hans egenheter.
— Jag brukade smyga mig ut genom fönstret som pojke för att inte behöva störa tanterna, och nu tycker jag om det, ty det är alltid genaste vägen och gör att jag bibehåller min smidighet, nu då jag ej har några master att klättra upp i. Farväl så länge, vi träffas vid frukosten! Och därmed klättrade han åter ned längs efter
