takrännan och försvann ibland den blommande kaprifolien därnere.
— Det var mig en lustig förmyndare! utropade Phebe, då hon gick ned med kopparna.
— Han är säkert en mycket god förmyndare, svarade Rosa och följde med henne för att gå och beskåda de stora koffertarna och försöka gissa, vilken som var hennes.
När onkel Alec kom in till frukosten, fick han se henne med en orolig min betrakta en ny rätt, som stod och rykte på bordet.
— Har du fått ett nytt bekymmer Rosa? frågade han och strök med handen över hennes lockiga huvud.
— Onkel, tänker du verkligen låta mig äta havrevälling? frågade Rosa i tragisk ton.
— Tycker du inte om det?
— Det är mig vidrigt! svarade Rosa med eftertryck och ryste samt antog en jämmerlig min vid blotta tanken därpå.
— Du är ingen riktig skotska, om du inte tycker om havrevälling. Det var skada det, ty jag har själv tillagat den, och jag tänkte att vi riktigt skulle må med all den rara grädden till den. Nå, då kan det inte hjälpas då, sade han och satte sig med nedslagen min.
Rosa hade föresatt sig att envisas och stå på sig tappert, ty hon fann verkligen denna rätt motbjudande, men då onkel Alec ej försökte tvinga henne, ändrade hon sig plötsligen och beslöt att göra våld på sig.
— Jag skall försöka att övervinna min motvilja för att göra dig till viljes, onkel. Men alla människor tala beständigt om hur nyttig den där vällingen är, och det är det som gör att jag inte kan tåla den, sade hon, men blygdes själv över sin dumma ursäkt.
Inom fem minuter hade hon dock glömt vad det var hon åt, så intresserad var hon av samtalet som fördes. Det roade henne mycket att höra tant Plenty kalla den fyrtioårige brorsonen »min käre gosse», och onkel Alec hade så mycket roligt att berätta, att den föraktade vällingen halkade ned utan att hon sade ett ord därom.
— Jag hoppas att du följer med oss till kyrkan, Alec, om du inte är alltför trött, sade den gamla, när frukosten var över.
— Vad tror du annars att jag kommit hit för, hela den långa vägen från Kalkutta, tant lilla? Men jag vill bara låta underrätta systrarna om att jag anlänt, ty de vänta mig ej förrän i morgon,
