— Ack, min Gud, vad ni alla äro kortsynta som kunna orda om uppfostran och göra upp planer för framtiden, då detta olyckliga barn tydligen är bestämt för en tidig död! suckade tant Myra med dyster min och en olycksbådande runkning på huvudet. Detta betäcktes ännu alltjämt av en krusflorsmössa, som hon ej ville lägga av, förebärande att hon var behäftad med kronisk katarr.
— Min tanke är, att den lilla stackaren endast behöver frihet, vila och en öm omvårdnad. Hon har ett uttryck i sina ögon som skär mig i hjärtat, ty det visar, att hon känner saknad efter vad ingen av oss kan giva henne — jag menar en moder, sade tant Jessie, och stora tårar frambröto i hennes egna milda ögon vid tanken på att möjligen hennes gossar någon gång skulle behöva lämnas i andras vård än deras moders.
Onkel Alec, som tyst hade lyssnat, medan var och en yttrat sig vände sig nu till den av systrarna, som sist talat, och sade med en avgörande nickning och en gillande min:
— Du har träffat den rätta strängen, syster Jessie, och får jag bara dig till hjälp så hoppas jag, att det stackars barnet snart skall komma att erfara, att hon ändå inte är så alldeles fader- och moderlös.
— Ack, hon kommer inte att överleva ännu ett år, det stackars barnet, så ingen behöver frukta något ansvar för framtiden, sade tant Myra i det hon drog på sig sina svarta handskar, som om hon redan gjorde sig i ordning till begravningen.
— Vid Jupiter, Myra, du skulle kunna reta en ängel! utropade doktor Alec, och hans ögon gnistrade till av vrede. Dina olycksprofetior skola väl skrämma vettet ur det arma barnet, ty hon har en livlig fantasi och skall nog gå och oroa sig och tänka ut alla möjliga faror. Du har satt i hennes huvud att hon har en svag kroppsbyggnad, och det börjar hon redan att fästa sig vid. Om den ej lyckligtvis varit tämligen stark, så hade hon nog redan genom dina omsorger varit bestämd för den »tidiga död», varom du talar. Jag vill ej att någon befattar sig med mina åtgärder — hav den godheten att minnas det. — Ni kunna således två edra händer och låta mig hållas med flickan, tills jag behöver hjälp, och då skall jag bedja därom.
— Hör, hör! ljöd det från den vrå, där onkel Mac tog sin lur.
— Du har ju blivit utsedd till förmyndare, och då ha vi naturligtvis ej rättighet att yttra oss, men jag förutsäger att flickan kommer att bli fördärvad, i grund fördärvad, svarade tant Jane bittert.
