traktade med välbehag bägaren, på vilken de konstfullaste bilder voro inskurna.
— Tror du inte att hon borde ha något kraftigare än mjölk, Alec? Jag tror verkligen, att det är nödvändigt för henne att taga något nervstärkande, sade tant Plenty och betraktade uppmärksamt de nya botemedlen, ty hon hade mera förtroende till sina gamla huskurer än till alla österlandets undergörande bägare och vallmokuddar.
— Nå ja, kära tant, om du tycker att det är nödigt, så skall jag ge henne ett piller då och då. Det är ganska oskyldigt och man kan ta mycket därav utan att det är skadligt. Du vet ju att haschisch göres av hampa? Nåväl, detta beredes av korn och råg, det brukades mycket förr i världen, och jag hoppas att det skall komma på modet snart igen.
— Det var för besynnerligt! sade tant Plenty och satte på sig glasögonen för att betrakta pillerna, medan hennes ansikte uttryckte så mycket vördnadsfullt intresse, att onkel Alec hade svårt att hålla sig allvarsam.
— Tag ett piller varje morgon, och nu god natt, min flicka! sade han och avskedade sin patient med en hjärtlig kyss.
När Rosa hade gått, körde han båda händerna igenom sitt hår och utropade med en komisk blandning av oro och munterhet:
— När jag tänker på vad jag åtagit mig, försäkrar jag dig, tant, att jag skulle ha lust att rymma min väg och inte komma tillbaka förrän Rosa fyllt aderton år!
FEMTE KAPITLET.
Vad kofferten innehöll.
När Rosa följande morgon kom ut ur sitt rum med bägaren i handen, var det första hon såg onkel Alec, som stod på tröskeln till rummet mitt emot över gången och tycktes betrakta det med största noggrannhet. När han hörde henne komma, vände han sig om och hälsade på henne samt frågade vart hon ämnade sig.
— Jag skall gå och mjölka, svarade Rosa och visade honom bägaren. Innan de hunnit säga något mera, stacks genom en av de
