andra dörrarna ut en nattmössa, så stor och så utstyrd med remsor att den såg ut som ett kålhuvud, och en förvånad röst ropade:
— Vad i all världen hålla ni på med så tidigt på morgonen?
— Vi göra våra segel klara för dagen. Hör nu, snälla tant, kan jag få det här rummet? sade onkel Alec, i det han hälsade henne med en bugning.
— Ja, gärna, vilket rum du vill, min vän, utom systers.
— Tack, tant. Och får jag gå och rusta och gräva på vindar och i gömmor och möblera det alldeles som jag vill?
— Min käre gosse, du må gärna vända upp och ned på hela huset, bara du stannar kvar i det.
— Nå, det var ett gott löfte! Visst skall jag stanna, tant lilla — se där mitt lilla ankare! Ja, denna gång få ni allt ha mig här längre än ni kanske önska.
— Det är omöjligt! Tag på dig koftan, Rosa. Trötta inte ut henne med dina upptåg, Alec. Ja, syster, jag kommer! Och därmed försvann kålhuvudet helt hastigt.
— Du ser frusen ut, fastän du skrattat så, att det borde ha kunnat hålla dig varm. Spring några slag omkring trädgården och skaffa dig litet rosor på kinderna, sade doktorn, då de lämnade ladugården.
— Jag är för gammal att springa, onkel. Miss Power sade, att det inte är passande för unga flickor vid min ålder, svarade Rosa med en liten knyck på nacken.
— Jag tager mig friheten att vara av olika tanke med miss Power, och i egenskap av din läkare befaller jag dig att springa. Så så, ge dig i väg nu genast! ropade onkel Alec med en min och en gest, som gjorde att Rosa satte av så fort som möjligt.
I sin iver att göra honom till viljes sprang hon omkring i trädgården så mycket hon orkade, kom slutligen fram till honom, där han stod utanför byggningen, och kastade sig flämtande ned på trappan, med kinder lika röda som den lilla schal hon hade kastat över axlarna.
— Bra gjort, barn, jag ser, att du gudskelov inte har mist förmågan att begagna dina ben, fastän du är en ung flicka. Ditt skärp är ju alldeles för trångt; knäpp upp det, så kan du andas ordentligt, utan att behöva flämta på det viset.
— Det är inte trångt alls, onkel; jag kan andas mycket bra, började Rosa och försökte hämta sig.
Onkel Alecs enda svar var att han reste upp henne och knäppte
