komma mycken bedrövelse och många stora utgifter. En lycklig själ i en frisk kropp är den bästa skönheten hos både man och kvinna. Förstår du vad jag menar, Rosa?
— Ja, onkel, svarade Rosa, mycket förödmjukad genom denna jämförelse med »flickan från fattighuset». Det retade henne i högsta grad, och hon visade att så var genom att helt häftigt säga:
— Jag förmodar, onkel, att du skulle vilja se mig gå omkring och sopa och skura, klädd i en gammal brun klänning och med uppvikta ärmar som Phebe?
— Det skulle jag visst gärna vilja, om du kunde arbeta så bra som hon och visa ett par så präktiga armar. Jag har inte på länge sett en så vacker tavla som Phebe i morse, då hon låg och skurade, med armarna ända upp till armbågen betäckta med såplödder, och sjöng som en liten trast.
— Onkel, du är då bestämt den besynnerligaste man som någonsin levat! var det enda svar, som Rosa hade till hands, när onkeln ådagalade en så avgjort dålig smak.
— Du har ännu inte sett mina besynnerligheter, så det är bäst, att du bereder dig på vad som värre är än detta, svarade han och Rosa var glad att frukostklockan med detsamma ringde, innan hon givit honom ytterligare tillfälle att se, vilket nederlag hennes fåfänga redan lidit.
När frukosten var slutad sade onkel Alec till Rosa:
— Gå upp till tant Peace, så skall du där finna din koffert öppnad och redo för dig att undersöka. Roa nu både dig och henne med att gräva om i den av hjärtans lust, ty jag kommer att kryssa omkring här hela förmiddagen för att få mitt rum i ordning.
— Kan jag inte få hjälpa dig, onkel? frågade Rosa, som nu brann av begäran att visa sig nyttig.
— Nej, tack, min vän. Jag tänker be att få låna Phebe litet, om tant Plenty kan undvara henne.
Onkel skall nog snart komma underfund med, att jag kan åtskilligt, som Phebe inte kan! tänkte Rosa med en knyck på nacken och skyndade upp till tant Peace och den efterlängtade kofferten.
Varje liten flicka kan lätt föreställa sig hur förtjusande roligt hon hade, då hon ur detta hav av skatter fiskade upp den ena vackra saken efter den andra, tills rummet prålade i de grannaste färger och uppfylldes av de ljuvaste dofter. Rosa var verkligen utom sig av hänryckning, och hon förlät onkel Alec att han ordinerat henne havrevälling, när hon fick ögonen på en den allra vackraste sykorg
