av elfenben; hon började finna sig i att ha bältet »hängande» kring livet, när hon fick tag i en hel massa skärp i alla regnbågens färger; och när hon kom till några utmärkt vackra flaskor med de finaste parfymer, då tyckte hon att hon nästan måste tillgiva honom den stora synden att anse Phebe vackrare än henne.
Doktor Alec tycktes emellertid taga tant Plenty på orden och ämna vända upp och ned på hela huset. Det var tydligt att en fullständig revolution försiggick i gröna rummet, ty de mörka damastgardinerna blevo hopknutna i ett stort bylte och bortburna av Phebe, den lufttäta järnkaminen vandrade till källaren på Bens axlar, och den stora sängen fördes i ett fragmentariskt tillstånd till vinden, buren av tvenne bärare. Tant Plenty var i ett beständigt travande mellan sina förvaringsrum, kamferkistor och linneskåp och såg ut som om detta nya sakernas tillstånd både förvånade och roade henne.
Det är ej möjligt att uppräkna ens hälften av de besynnerliga saker onkel Alec förehade; men när Rosa då och då tittade upp från sin koffert, såg hon stundom en skymt av honom klivande förbi hennes dörr och bärande på huvudet en stol av bamburör, ett par gamla mässingsluckor, en besynnerlig japansk eldskärm, en matta — ja, slutligen även ett stort badkar.
— Vad det måtte bli för ett besynnerligt rum, sade hon, då hon nu satt och vilade och gladde sig åt alla dessa vackra saker från alla världsdelar.
— Jag gissar, att du skall komma att tycka om det, min vän, svarade tant Peace och såg upp på henne från sitt arbete med ett egendomligt leende.
Rosa såg ej detta leende, ty just i detta ögonblick stannade hennes onkel vid dörren, och hon sprang upp och dansade framför honom samt utropade med ett ansikte strålande av barnslig glädje:
— Se på mig! Se på mig, onkel! Jag är så grann, att jag inte känner igen mig själv. Jag vet nog, att jag inte har satt på mig alla dessa saker riktigt, men, ack, jag tycker så mycket om dem!
— Du ser ut som en papegoja i alla dessa grannlåter, men det gör mig riktigt gott att se den lilla mörka skuggan förvandlad till en regnbåge, sade onkel Alec, i det han med en mycket gillande min betraktade den lilla granna varelsen framför honom.
Han sade det ej, men han tänkte, att hon var en mycket vackrare tavla än Phebe vid skurbaljan. Hon hade stuckit in en purpurfärgad plym bland sina blonda lockar, knutit en hel mängd brokiga
