tro, att giva Phebe några av dem. Onkel skulle kanske inte tycka om det.
— Det tror jag inte, att han skulle ha något emot, men de äro ej passande för Phebe. Några av de klänningar du lagt av skulle vara mera ändamålsenliga, om de kunde ändras, så att de passa henne, svarade tant Peace med den lugna, förståndiga ton, som förefaller oss så kall, när vi få våra små anfall av välgörenhet.
— Jag skulle hellre vilja ge henne nya kläder, ty jag tror att hon är litet stolt och kanske inte skulle tycka om att få det jag lagt av. Om hon vore min syster, så skulle det vara en annan sak, ty systrar fråga ju inte efter sådant, men nu är hon det ej och detta gör saken litet kinkig. — Nu vet jag, hur jag skall göra, så att allt blir bra: jag skall adoptera henne! utropade hon triumferande åt sin nya idé.
— Det är jag rädd att du inte kan göra, lagligt åtminstone, förrän du blir äldre, men du kan ju alltid se om hon tycker om din plan, och i vilket fall som helst kan du vara mycket god emot henne, ty du vet ju ändå att vi alla äro systrar och böra bistå varandra.
Den milda gamla tanten såg härvid så gott på henne, att Rosa fattades av en livlig önskan att arrangera saken med detsamma och följaktligen genast satte av till köket, utstyrd som hon var.
Phebe höll på att gnida och polera de gamla mässingsluckorna med en sådan iver, att hon helt häftigt spratt till vid ljudet av en röst som ropade: — Lukta på detta, smaka på det här, och se på mig!
Phebe luktade på parfymflaskan, knaprade på konfekten som stoppades i hennes mun och slukade med ögonen den lilla utstyrda figuren, som dansade kring rummet lik en brokig papegoja.
— O, du min skapare, så ståtlig ni är! utropade hon och slog ihop sina smutsiga händer, när hon äntligen fick mål i munnen igen efter sin stora häpnad.
— Jag har hela högar med vackra saker däruppe och jag skall visa dig alla. Jag skulle gärna vilja ge dig hälften, men tant tror inte att du skulle ha nytta därav, därför skall jag ge dig något annat. Du tycker ju inte illa vara, eller hur? Ty ser du, jag tänker adoptera dig, liksom Arabella i sagan blev adopterad. Blir det inte trevligt, du?
— O, miss Rosa, har ni förlorat förståndet?
Det var alldeles inte underligt att Phebe gjorde denna fråga, ty Rosa talade mycket ivrigt, utan att giva sig tid att göra något
