uppehåll och förklara vad hon menade, och såg mycket besynnerlig ut i sin fantastiska kostym. Men då hon såg Phebes bestörtning, lugnade hon sig och sade med milt allvar:
— Det är inte rätt, att jag skall ha så mycket och du så litet, och jag vill vara lika god emot dig som om du vore min syster, ty tant Peace säger, att vi med rätta alla äro systrar. Jag tror att det vore bättre om jag adopterade dig så mycket jag kan nu. Får jag göra det, snälla du?
Till Rosas stora förvåning satte sig Phebe ned på golvet och dolde sitt ansikte i förklädet under några minuter, utan att svara ett ord.
O, min Gud, nu är hon sårad, vad skall jag väl göra för att förbättra saken? tänkte Rosa, mycket nedslagen över detta sätt att upptaga hennes förslag.
— Förlåt mig, Phebe, det var inte min mening att såra dig, och jag hoppas att du inte tror — stammade hon, i avsikt att om möjligt hjälpa upp saken.
Men Phebe överraskade henne på nytt genom att borttaga förklädet från ögonen och visa henne ett ansikte som log och strålade, ehuru ögonen ännu buro spår av tårar. Hon slog båda armarna omkring Rosa och sade skrattande och snyftande på samma gång:
— Ni är bestämt den bästa flicka i hela världen, miss Rosa, och ni får gärna göra med mig vad ni vill.
— Du tycker då om min plan, och du grät inte för att du tyckte det såg ut som om jag ville spela beskyddarinna? Jag försäkrar dig, att jag inte tänkte något sådant! ropade Rosa, utom sig av förtjusning.
— Om jag tycker om det! — Jag grät ju bara för att ingen människa någonsin har varit så god emot mig förr, jag kunde ju inte låta bli att gråta. Vad det beträffar att »spela beskyddarinna», så må ni göra vad ni vill, ja, ni må trampa på mig om ni finner för gott, och jag skall inte fråga efter det, sade Phebe i ett utbrott av förtjusning, ty orden »vi äro alla systrar» hade fyllt hennes hjärta med glädje och tacksamhet.
