skurna elfenbensschackpjäser, i tanke att det var karameller. Åtskilliga tavlor blevo också funna skrynklade och illa tilltygade, och hon var nära att krossa Wills strutsägg, då hon försökte att sätta sig därpå.
— Se här, Jamie, tag bort henne. Hon är värre än hundvalparna, vi kan inte ha henne här längre! ropade den äldre brodern, fattade tag i henne och överlämnade henne till Jamie, som tog emot henne med öppna armar och det varnande rådet:
— Akta er bara att vara stygga emot Pokey, för jag tänker adoptera henne, som Rosa gjorde med Phebe, och då får ni allt lov att vara snälla emot henne, ni stora pojkar.
— Adoptera er i väg nu bara! Jag skall ge dig en bur att sätta henne i, annars har du henne nog inte länge i behåll, ty nu börjar hon bli för svår! och därmed vände sig Archie åter till kusinerna. Men tant Jessie, som förutsåg att ett utbrott var i annalkande, föreslog att Jamie skulle följa sin docka hem, ty hon var lånad, och det var hög tid att visiten nu tog slut.
— Nej, Rosa, nu få vi lov att slita oss härifrån, ty jag vill, att du skall vara hemma före solnedgången. Vill du fara med oss och taga dig en liten promenad, Jessie? frågade doktor Alec.
— Nej, tack. Men jag ser på gossarna, att de gärna vilja ha sig en ritt. Om du därför inte har något däremot, så kunna de ju få eskortera er hem. Men de få inte gå in, det är bara tillåtet på helgdagar.
Orden hade knappast hunnit över tant Jessies läppar, förrän Archie kommenderade:
— Pass på, pojkar! Ridstövlarna på och hästarna sadlade, men kvickt skall det gå.
— All right! svarade alla med en mun, och inom ett ögonblick fanns intet spår mer av gossarna kvar i rummet.
Kavalkaden satte av utför backen med en fart, så att Rosa i förskräckelsen litet emellan fattade tag i onkelns arm, ty de gamla välgödda hästarna, livade av munterheten hos gossarnas ponnyer som skuttade på båda sidor om dem, rusade framåt så fort de förmådde. I täten för kavalkaden rullade deras nya granna ekipage; på kuskbocken satt Ben och skrattade helt gott åt pojkarnas luftsprång, och Rosa förklarade, att »konstberidare» var ändå, när allt kom omkring, den rätta benämningen på dem.
När ryttarna hunnit fram, stannade de utanför porten, hoppade av och stodo tre på vardera sidan om trappan i militärisk hållning,