på en sådan här gammal trevlig skuta? frågade onkeln, när de några minuter uppehöllo sig i kaptenens hytt.
— Nog skulle jag vilja se världen, men inte på en sådan här liten osnygg, illaluktande farkost. Vi skulle fara på en ren och bekväm jakt. Charlie säger att det är det rätta sättet, svarade Rosa och såg sig omkring med en i högsta grad ogillande min.
— Du är ingen verklig Campbell, om du inte tycker om lukten av tjära och saltvatten, och inte Charlie heller med sin präktiga lustjakt.
Nu begåvo de sig i land och vandrade igenom det stora magasinet, där de tittade och snokade, var de gingo fram, samt slutligen funno onkel Mac och de båda kineserna i hans enskilda rum, där prover, presenter och nykomna skatter av alla slag voro uppstaplade i en behaglig villervalla.
Så snart Rosa kunde komma åt, drog hon sig tillbaka till en vrå, med en porslinsgud på den ena sidan, en grön pappersdrake på den andra, och vad som gjorde henne ännu mera förlägen, Fun See sittande på en telåda mitt emot henne och stirrande på henne med sina stenkolssvarta ögon, tills hon ej visste vart hon skulle vända sig.
Mr Whang Lo var en äldre man i amerikansk dräkt, med sin hårfläta helt ordentligt virad omkring huvudet. Han talade engelska och språkade mycket ivrigt med onkel Mac på helt vanligt vis, så att om honom tyckte Rosa att han var fullkomligt misslyckad. Men Fun See var så kinesisk hon kunde önska, ända ifrån hans besynnerliga skor till knappen på hans pagodhatt, ty han hade klätt sig i gala och företedde blott en massa sidenjackor och hängande byxor. Han var kort och tjock och vaggade av och an på det mest komiska sätt; hans ögon voro mycket sneda; hans hårpiska var lång, liksom hans naglar; hans gula ansikte var fylligt och skinande — han var med ett ord en i allo tillfredsställande kines.
Onkel Alec talade om för henne, att Fun See hade kommit ut i världen för att fullända sin uppfostran och att hans kunskaper i i engelska språket inskränkte sig till några obegripliga ord; hon måste därför vara mycket vänlig emot den stackars gossen, ty han var verkligen blott en helt ung gosse, ehuru han såg nästan lika gammal ut som mr Whang Lo.
Rosa lovade att vara vänlig, men hon hade inte den ringaste idé om hur hon skulle roa den besynnerlige gästen, som satt där och nickade åt henne, så fullkomligt liknande en av dessa porslins-
