ÅTTONDE KAPITLET.
Rosas talanger.
— Onkel, kan du låna mig femtio öre? Jag skall betala igen det, så fort jag får min månadspenning, sade Rosa, då hon samma afton med stor brådska kom in i biblioteket.
— Det tror jag, att jag kan komma ut med, och jag skall inte ta någon ränta av dig, så du behöver inte skynda dig med att återbetala mig. Kom igen sedan och hjälp mig att ordna de här böckerna, om du inte har något roligare att göra, svarade doktor Alec och räckte henne vad hon begärt med denna beredvillighet, som är så behaglig att röna, då man begär små penninglån.
— Jag skall komma på ögonblicket; jag har verkligen längtat att få ställa i ordning mina böcker, men jag har inte vågat röra vid dem, ty du skakar ju alltid på huvudet, när jag läser.
— Jag skall skaka på huvudet när du skriver också, om du inte gör det bättre än när du satte upp denna katalog.
— Jag vet, att den är illa skriven, men jag hade så bråttom när jag skrev den, och det har jag nu också, svarade Rosa och skyndade ut, glad att slippa ifrån en skrapa.
Men detta missräknade hon sig på, ty när hon kom tillbaka stod onkel Alec ännu med rynkad panna och läste på förteckningen över hennes böcker och frågade helt allvarsamt, i det han pekade på en mycket sned och otydligt skriven titel:
— Skall detta vara: Makaronens historia?
Rosa såg mycket noga på sina kråkfötter och förklarade därefter något stött:
— Ånej, onkel, ser du inte, att där står: Macaulays historia?
— Det kunde jag visst inte se, och jag gladde mig redan åt att du börjat studera den ädla kokkonsten. Nå, men vad är detta då? Det enda jag är i stånd att få det till är: Det förlorade pappersriset?
— Det förlorade paradiset, onkel, sade Rosa förklarande.
— Det ser jag då, att inte kunde miss Power undervisa i skönskrivning. Se nu bara på denna lilla promemoria, som tant Plenty satt upp åt mig. Hur vackert och tydligt är inte den skriven! Hon har bara gått i en gammaldags flickskola, men hon fick lära några
